Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, klar dag, och nu köra vi till §:t Olof; ty Elsa har
aflagt ett löfte att möta Sven mjölnare», svarade Ingel.
Gren utstötte en lång hvissling.
»Nu börjar jag begripa schäsen, sa* studenten, åkte på
välten! Brefvet, du hade mig att skrifva, Elsa — »
»Tala nu inte om de gamla historierna bara i Sven
begriper lätt, att den som skrifvit för mig, ej förstått sin sak riktigt.
Sven kommer nog, för vi hålla af hvarandra, så där är reda
och förnuft i det.» Elsa gaf sig ifrigt till att packa matskrinet.
Vid fyratiden på eftermiddagen kommo Björn Knutsson
och hans hustru på besök hos Gunnar Nilsson för att tala om
de ungas framtid.
Under samtalet yttrade mor Boel: »Ja, nu äro de
lyckliga, hvar på sitt vis, där de åka fram i solskenet. Det är, som
jag alltid sagt till Björn: Hvar och en skall till sitt, om så
aldrig det står emellan. Men vi få vara bra frikostiga mot Gren,
för om jag nu skall tala om det, så är det han och jag, som
«tält om detta här med resan till offerkyrkan.»
»Det är ju väl, att det gick som det gått; men mor, min
hustru jag menar, sade, att man aldrig skulle hålla barnen
strängare än att de kunde tala om sina tankar. För se, det
är just tvånget som gör, att världen får så många sådana här
romaner», svarade Gunnar Nilsson och knackade askan ur sin
tobakspipa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
