Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brådskande steg hördes och närmade sig förstugudörren
den för sent komna gästen tog hastigt ett sista afsked af sin
gamla vän och skyndade ut, men mötte ändå torparhustrun ute
på stentrappan.
»Jag är Maria från Hörsta», sade hon, dragande ned sitt
hattflor? Jag har varit därinne.»–
»A Herre min skapare, då ä det ho, som min Maria fått
namn ätte! — Ja, farmor slapp frå, som när en blåser ut ett
ljus. Hon har alltid haft det godt, och den gamla människan —»
Kvinnan betäckte sitt ansikte med förklädet.
Gripen af fruktan att nödgas se upp i denna kvinnas
ansikte, skyndade Maria in i den tysta, djupa skogen in bland
de hvita oberörda snökullarne, på hvilka nu vintersolens strålar
lekte och hoppade, samt framlockade tusenden af små lysande,
lekande gnistor.
Maria gick sakta framåt i riktning mot stationen. Skogen
hade nu fått lif, vinterfåglar hoppade emellan grenar och
kvistar, och grå ekorrar kilade uppför furornas rödbruna stammar.
Bilden af den dramatiskt anlagda torparhustrun upplöstes till
en dimma, och det intryck Marias själ tagit af den i grafvens
sömn inslumrade gamla, förenade sig med barndomsminnenas
glada flock, och hennes lilla namnes lek med pepparkakorna
bredde ett skimmer af glädje öfver den föreställning Maria fått
af sin gamla väns lif i skogstorpet.
Knisper knasper knitt, hvem knisper huset mitt?–
En högtidlig klockklang ljöd genom skogen; det var
själaringningen från kyrkan öfver Pernilla Mattsa.
Den gamla människan var död, en ny människa hade
in-trädt i den eviga julfröjdens boningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
