Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som drifvit honom till årsgången, log högt och hårdt, den andra
ropade till honom att vända om och gå hem. Han trotsade
ma-ningen, brydde sig ej om någondera af dem utan tumlade
vidare framåt, framåt efter synen ...
Tåget gled nu in på bygatan, ljus i alla fönster, folk i alla
dörrar. Spelmännen vika af in till kyrkovärdens, porten slås
upp, hela tåget in på gården, folk efter från alla håll, musik,
skratt, hurrarop, allt som på långt afstånd i en förfärlig dröm.
Hans hufvud svindlar; fastan, nattvaket, synerna, rösterna ha
tagit hans krafter. Storgråtande och med jämmerropet: »Elisabet
bestämd åt Erik Olsson!» slängde han sig ned under det gamla
märglösa pilträdet invid byns gatukärr.
Snön, eom sökt skydd mot blåsten i den ihålige
trädstammen, lossnade vid hans fall, störtade öfver hans ansikte och gled
ned på hans hals. Gustaf ryckte till, for upp och svor, ja svor
för första gången i sitt lif. Nu var allt så galet, det kunde
blifva, men han hade lust att om möjligt göra det ännu värre.
Årsgången var nu förstörd, invigningen bruten, då det första
ordet under denna natt fick form på hans läppar. Han hade
lust att dricka sig full, om han bara kunde komma till det, och
så sjuDga, sjunga, så det skallrade i mor Mettas usla spruckna
fönsterrutor; skråla, så det hördes öfver hela Ängsgård, därifrån
det förbannade trolltyget kommit in i kroppen på honom.
»Nej o, skrek han nu högt och trampade hårdt på den frusne
genstigen, som från bykärret ledde till mor Mettas hus. »Nej,
det vore synd om min mor! Hvarför skulle jag låta någon förstå,
att jag ej dugde till att bli, hvad min far var? Lifvet är långt,
det måste lefvas ut, och jag vill ej bli hållen för en narr, en
rädd hare eller kanske komma i tidningen i hop med vidskepelse,
folkupplysning, nittonde århundradet och hvad det allt kunde
bli! — Nej, säger jag, det skall bli slut med allt, hvad jag fått
af detta slags arf! Jag gör hvad jag själf vill, hören I, hvad
jag själf vill, icke mer och icke mindre/» Han stampade
trotsigt i marken och talade öfver ein högra skuldra, som om han
bakom sig hade någon, som motsade honom. —
Klockan fyra knackade han på mor Mettas dörr; hon
öppnade själf för honom, och följande hennes förut gifna föreskrifter
gick han tigande fram och satte högra tummen och pekfingret
in i ljuslågan samt släckte ljuset, innan han hälsade god morgon.
Hon hade en måltid i ordning åt honom, och då ljuset åter blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
