Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tilla nickade bifall. »Lars blef på sistingen utlärd på
målare-processionen, och i samma vefva gifte sig bror Jon till sinsv&rfars
torp. Då var denna bår husakulan så förfallen till rekrention,
att mor måste låna två hundra kronor i reda pengar af agetören,
som lemnade dem utan borgen, bara mot inteckningspapper i
jordlappen och fem procent i rånta, som Lars Yegalerade sig till
att betala med målarehandtverkeriet. Men det slog klick för
stackars bror. —»
»Det vållde hansa lyte, och hvar gång det slog fötterna
undan på’n, tog Tilla vid sig, som om hon fått döden i grytan,
fast jag civilt sagt henne, att den sten, månniskan ej vinner
med att lyfta, skall hon grant låta ligga,» inflikade åter
mor Kämpe. »Och hade inte jag vid sådana tillfallen varit
mera viss vetande ån hon, eå jag en dag kunnat såga till
Tilla: ‘Sitt inte bara där och f&gga med Lars vårre, ån han vore
din f&Btman, som du skulle ta gråtande löften af, utan nixa in
till agetören i staden och ackordera med’en, att du får sy och
lappa af pengaråntan; ja, då ha vi inte haft taket öfver oss nu,»
slöt hon sitt anförande, vridande hufvudet likt en gammal grå
uggla.
»Jag hade justament tänkt detsamma innan, men Lars
devi-derade emot i det längsta, när han var — var frisk; men nu
fanns ej bättre råd. Jag blef öfverens med agetören om att
lappa och laga för sjutton öre om dagen och maten,» upplyste
Tilla.
»Den rike, vargable gnidaren!» mumlade mor Kämpe föraktligt.
»Ja, mor tyckte alltid, att han var som en grym varg, men
aldrig var han vargabel mot oss, den rättvisan skall han ha.
Maten, jag fick, var aldrig till att kreditera; om fisken var aldrig
så dyrabel — frun köpte mest riktigt förnäma flundror — så
fick jag min del, och till julen fick jag en bra tjock
ministers-korf hem till mor och Lars, det sista året han lefde. På hösten
slapp han bort — han dog inte af — af sitt lyte. Nej, Gud
bevare oss väl! Det var den rena galopperande lungsoten, och
han fick frid, fast det blef så tomt och mörkt efter honom,
för se, han var alltid så full af lustighet, som solen är full af
ljusstrålar.» Tilla kväfde en snyftning, och modern lade pannan
mot fönsterkarmen.
Odågan, dryckeshjålten, upptågsmakaren hade tidtals bringat
en stråle fröjd in i de två kvinnornas lif; han var deras älskling,
då han lefde; hans minne stod för dem i solskimmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
