Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu kokade dock harmen i hennes sinne, och hon s&g
fritt upp mot himlen, som om hon villé vädja till Gud om
rättvisa. Han visste ju bäst, att Karin förtjänt värre straff än
en örfil.
Men känslan af, att en ogillande blick oafvändt hvilade på
henne, ville ej vika, och allt efter det hon gick fram på den
smale stigen emellan det med en metallglänsande hinna
öfver-dragna kfijrvattnet, som glimtade emellan grästufvor och säf,
tog denna förnimmelse en bestämdare form. Hon sträfvade emot,
ville ej uppfatta hvad det var, utan gömde sig bakom den tanken
att hon ville bedja Gud om förlåtelse, i fall han blickade ned
på henne med misshag. Åter stannade hon och såg sig tillbaka,
lyfte så ögonen mot himlen och bad med sammanknäppta händer
Gud förlåta hennes vredesutbrott, om det var synd att uppträda
till värn för en gammal förorättad fader.
Olu ville nu gå vidare, men förnimmelsen af, att ett par
ögon följde henne, vek ej bort Hon såg nu blicken så tydligt,
såg en frisk mun sakta skälfva af ovilja, hörde en klangfull
ynglings stämma smärtsamt spörja:
— Olu, hur kunde du så förgå dig?
— Elias, o, Elias! utbrast hon, slående båda händerna
för sitt ansikte. Såg du, att jag slog min syster!
— Nej, han är med sin fars drängar ute på marken, hviskade
det beräknande förståndet. Men samvetet sade henne, att hon
ej kunde le glädtigt mot sitt hjärtas vän med denna skugga
emellan sig och honom, och kvidande tryckte hon sin panna
mot den fuktiga ängens gräsmatta.
De milda, bruna ögonen tryckte henne ned till jorden.
En sång hördes i fjärran. Det var plöjarne, som drogo
hem från marken. Elias befann sig bland dem.
Olu sprang upp, tryckte hfinderna mot bröstet och vände
sig om mot byn.
Solen hade sjunkit ned bakom skogen, som stod likt en
mörk fjällvägg i väster och stängde för utsikten till hafvet
Mörkret gled fram öfver mossen, lade sig rufvande öfver
vatten-gölarne och lyssnade till vassens och däfvens sorgsna hviskning.
Olu öfverfölls af en rysning. Skulle hon gå tillbaka genom
dessa hviakande rader, öfver hvilka nu och då en liten
hafs-tärna med ett gällt skri och ängliga vingslag kretsade. Hon
stod ännu stilla, men blicken var riktad inåt, och hon såg i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
