Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var midsommarafton med den sedvanliga
blomstermarknaden i staden. Män, kvinnor och barn, lastade med stora
blomsterkorgar eller tunga bördor af friska, löfrika grenar, kommo
gruppvis nedför de i mjuka våglinier sluttande kullarne eller
tycktes vada genom sädesfälten, där smala gångstigar blifvit
trampade fram till landsvägen, som bugtade sig genom en af
Blekings täckaste nejder.
Dit ut mot denna gulhvita, slingrande strimma emellan fält
och löfskogsklädda kullar styrde alla sina steg; här förenade sig
grupperna till en människoström, som allt mer och mer ökades
och tätnade ju högre solen steg.
Hettan böljade kännas tryckande, luften stod redan, mättad
af värme, klar och dallrande öfver fält och äng, hvarje jordklimp
på trädesåkern, hvarje liten sten och tufva tycktes glida eller
springa, »Det är helig Lukas, som vallar sina får», sade
van-drarne.
Lärkor flögo upp från vägkanten i jublande sång, som dog
bort i ett sorl af människoröster, hvilket steg upp från dalen,
omslutet af en gulhvit dammsky, som tycktes höja och sänka sin
med den nyckfulla rytmen, af hvilket sorlet liknade bruset afen
strid å öfver stenar och klippblock. Nu och då spratt
talströmmen upp med ett gällt skratt eller rop likt vattnets hopp öfver
en klippkant, och en yrande dammhvirfvel rördes upp samt dolde
för ett ögonblick människoströmmen.
Så brusade på nytt, liksom förstärkt, talets ström, bred, jemn
och strid; dammet sänkte sig, vaggade sakta i små, gula vågor
i takt med sorlet tills detta plötsligt dämdes upp vid gökens
flöjttoner från både öster och söder, stod stilla ett par ögonblick och
böljade så åter svälla, bölja och spritta, för att ånyo tystna för
gökens profetiska rop i bokdungarne.
Vid grinden till en rödmålad bondgård stod en äldre
bondkvinna och tycktes invänta någon. Hon var i söndagsdrägt med
ett litet ljust kläde knutet öfver hufvudet och med en korg på
armen. Där låg något oroligt i hennes hållning och ansigte; de
sammandragna ögonbrynen och kindernas blossande färg talade ora
häftig sinnesrörelse. Grupp efter grupp skred förbi med
högröstade hälsningar, som knapphändigt besvarades, ända tHls hon
med ett gällt rop: »Anders, du! Stanna ett litet känne!» for
ut om grinden.
En tarfligt klädd karl, som drog en kärra, lastad med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
