Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skola vi kanske afbryta vårt samtal och höra på?» sade
baronen.
»Kunna vi ej stiga upp? Ljusen från armstaken göra
ondt i ögonen?»
»Nej, det går ej an, tant har ej gifvit tecken; men se,
här ligger ju er präktiga solfjäder. Tillåt mig!»
Han slog upp den stora solfjädern och räckte henne
densamma. Nu var hennes ansikte doldt för alla utom för honom,
men han var ej skarpsynt, det visste hon.
Andlös lyssnade hon till talet, som i början hade en viss
humoristisk anstrykning. Detta lugnade henne och solfjädern
sjönk så småningom ned i hennes knä. Men plötsligt fick den
sonora stämman en varmare klang, och i gripande ord tolkade
talaren sin tacksamhet mot den okände välgörare, som allt
sedan hans faders död, samma år Robert tog med. fil. examen,
hvarje kvartal sändt honom en summa, tillräcklig för att kunna
studera bekymmerfritt och utan att nödgas göra skulder eller
betunga sin mor, som ej utan stora försakelser skulle kunnat
bistå honom.
»Jag har lydt den okändes önskan», fortsatte Robert, >att
ej efterforska hvem han är och ej under studietiden för någon,
utom för min mor, omtala saken. Men nu, då jag står vid målet
färdig att börja en sjelfständig verksamhet, är det blott mitt
hjärtas varma maning jag lyder, då jag i denna krets af släktingar
och barndomsvänner uttalar min innerliga tacksamhet mot den
ädle okände och ber Gud välsigna honom och alla dem han
älskar! Och så till slut ber jag er, mina vänner, förena er
med mig och bringa honom ett trefaldt lefve: Han lefvel
Hurra b
Kraftiga hurrarop och handklappningar ljödo genom salen;
själfva baron Uno täcktes hurra, dock med ett reserveradt
småleende.
»Kusin Robert år verkligen originel,» vände han sig
därefter med kritisk min till Karin; men han tystnade förvånad,
när han såg hennes krithvita ansikte, ryckande läppar och
tå-rarne, som med ansträngning tillbakahållna darrade i
ögonfransen. Hon famlade förgäfves med skälfvande fingrar efter
solfjädern; den hade glidit ned från det glatta sidenet och låg
vid hennes fötter. Han tog upp den.
»Hur är det? Är ni sjuk?» hviskade han med fin takt
kännande, att hon önskade undvika allt uppseende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
