Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hon, den förnäma damen, bo hos sina förre tj&nare, som
blifvit man och hustru och med tiden kunna få barn i stugan I
Dristar du dig till att framställa ett sådant förslag till vår
gref-vinna? Jag vågar det sannerligen icke.»
Saken, så framställd, tedde sig omöjlig äfven för Ingrids
blick, och hennes tanke fäste sig för en stund vid det egna
hemmet, som nu hägrade för henne i den närmaste framtiden.
Lars andades djupt. »Jag skall eljes göra, hvad jag kan»,
sade han med en skygg blick på Ingrid, som hastigt spratt till.
»Gud styrke dig och mig i striden mot frestelsen 1» bröt det
fram öfver hennes läppar. Hon grep häftigt efter mannens starka
händer, hvilka hon krampaktigt tryckte emellan sina.
»Hvad är det, kära vän», sade han darrande.
»Du vet det. Du har tänkt detsamma. Men vi ville
fri-köpa oas. Pråla med falsk välgörenhet mot henne, Lars, du förstår,
du vet, hvad vi kunna och måste göral» frampressade hon i
af-brutna satser. »Vill du, vill du, Lars?»
»Jag har dig så kär», ljöd det sakta från arbetarensläppar.
»Jag har sträfvat 6å hårdt, för att vi två skulle kunna bygga ett
eget bo. Och så fick jag nu det där arfvet efter min morbror.
Ingrid, kunna vi ej på annat sätt skaffa henne ett hem?» Hans
blick var bönfallande, och den starke mannens lemmar skälfde.
»Fresta mig inte, Lars, jag frestas nog ändå af mitt svaga
hjärta! Ett hem för vår grefvinna med en vanlig piga, en lejd
liknöjd varelse. Och vi, du och jag, skulle slå oss i ro med
hvarandra! Tror du, att vi blefve lyckliga så?»
»I Guds namn då! Låt det bli, som du vill och jag tänkt;
här är ej något val, ty du har lärt att gå rätta vägen, lärt det
af henne, vår egen kära, välsignade grefvinna.»
Ingrid släppte hans händer, tog med båda sina armar den
bleke mannen om halsen och kysste honom så innerligt, som man
i afskedéstunden kysser den käraste, man eger på jorden, och
som man aldrig mera hoppas få sluta i sin famn.
Orkanen hade dragit bort. I den öde borgstugan hördes
blott två dämpade människoröster lifligt öfverlägga om, hvad
som måste göras för att lindra en gammal glömd och öfvergifven
kvinnas sorger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
