Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ȁr det din skyldighet som en vftrdig son af moder Svea
och en gammal odalbonde,» inföll Henrik med en kftnslosam
dallring i stämman. »Jag, som behöfde sitta i ro efter sextio
års slit — jag går i mitt sextioandra — vill offra mina
återstående krafter åt vården om denna torfva, som jag firft efter
fria förfader, så att du kan sitta trygg bland landets lagstiftande
män, ty din gamle far står stark vid rodret här hemma.»
»Bravo, gamle odalman! Bra, bra, Henrik Åkesson!»
ropade gasterna.
»Tack, far! Skål, Elin!»
Men den nnga hustrun rörde ej sitt glas. Hon satt som
en staty med stela blickar och något underligt härjadt i denyss
så lifsfriska dragen. Hon gjorde ett försök att röra sig, att tala,
ropa, skrika ut, att allt detta ju endast var lögn, snärjande nät,
tomma fraser, strödda öfver en bottenlös ruttenhet. Men hon
satt som hypnotiserad under den fete ockrarens blick, medan det
dånade och brusade för hennes öron, och hatet, det hat, som
glöder hetare än karleken, steg upp i hennes själ. Bengt hade
sålt sig, han var värre än en bof, han var rakt ingenting, hon
var en tossa, som trott på hans stora begåfning–.
»Försjunk nu ej genast i storhetsdrömmar!» Oda nöp
henne skrattande i armen. »Hvad skall du tycka om att få
käre svärfar till din och gårdens husbonde?» hviskade hon.
»Honom!» Elin skickade en blick, full af vämjelse, bort
till den pratande och kannstöpande gubben. »När käringar ändå
skola styra, så blir det allt jag, som tar både tyglar och piska»,
mumlade hon mellan tänderna.
»Håll du bara gubben på mattan! Han är ej så modig,
när han är ensam med dig, som då han har Bengt emellan sig
och dig. Det skall fröjda mig att veta honom vara hållen i tukt.
Eom, Elin! Nu prata de alla på en gång, man kan bli döf!»
Hon drog Elin med sig in i ett annat rum, dit männens
röster blott nådde som ljudet af en storm, blandad med gälla
skri och fåniga skrattsalvor.
»Blir Axel vald, följer jag med honom. Hvad gör det, om
pänningarne gå åt för två eller en persons nöjen.»
»Men Oda då!»
»Så, kom där nu åter lif i dig! Ja försök du ösa in med
téskedar, medan andra ösa ut med skyfflar; jag kan och vill det
ej längre. Tyst, Elin! Nej, jag sitter ej hemma och låter pina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
