Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett skal. Endast di han höll tal, antingen för skålar eller för
kammaren, kände han sig fri från hennes pröfvande blick. I
talet hade han sin styrka, den kunde hon ej beröfva honom; hon
hade ju själf fällt entusiasmens tårar den där aftonen i hemmet.
Och allt mer och mer formfulländade, allt klangrikare blefvo
Bengts tal;’ man kallade dem nu fullödiga, ooh hans partivänner
citerade dem, när det gällde att anföra prof pi frihetssinne af
den äkta sorten.
Gubben Henrik kom ibland linkande in till Elin med en
tidning, hvilken brukade aftrycka Bengts tal, och började läsa
för henne. Men satt hon i väfstolen eller vid symaskinen, si
gaf hon sig till att arbeta med en sidan fart, att gubben ej kunde
höra sin egen stämma, och si itervände han brummande till sitt
rum, till sina tidningar och sedeslösa romaner.
Valperiodens sista riksdag var slut; representanterna voro
hemkomna.
Nockheim firade en fest till ära för Bengt och baron Axel,
hvilka båda med si osvikligt mannamod kämpat en frihetens
kamp, hvilken som segerlön inbringade patronen och Lemberg
en’ oskattbar vinst i klingande guld, i det motpartiets nederlag
kastade en ännu större flock linsökande i ockrarnes polyparmar.
Afven damer voro inbjudna till festen, ty Nockheim hade
börjat inse, att man ej längre kunde hilla kvinnan utanför spelet.
Elin hade lärt honom att hata kvinnans sega kraft, Oda, att frukta
hennes diplomatiska förmåga.
Oda satt framför sin toilett nästan färdigklädd; det återstod
blott att fästa smycken kring hals och armar, och detta ville fri*
herrinnan blott anförtro åt sin man. Kammarjungfrun log aldrig,
då hon hörde detta samt fick en vink att gå; hon harmades öfver,
att friherrinnan trodde sig kunna för henne — en infödd
stockholmska — dölja, hvar hon hämtade den fina, lätta rosenfärgen
till sina kinder.
»Får jag komma in, Oda?»
»Var så god, Axel; jag är färdig!»
Kinderna hade fått färg och Oda for blott helt lått med
pudervippan öfver sina axlar, då mannen inträdde.
»Du kommer att öfverstråla alla i afton, Oda!»
»Det hoppas jag, fast det är lätt nog här», skrattade hon
kallt. »Hvilka tror du där komma? Ar Elin bjuden?» tilläde
hon med något tvunget i tonen och vände sig hastigt från anblicken
af sin egen spegelbild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
