Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För första gången framträdde detta klart för fröken
Sunddals tanke, och det var med spändt intresse, hon såg på den karl,
som med en ledig, men obehagligt ödmjuk hälsning ville draga
sig tillbaka ur rummet. Han såg blott föreståndarinnan; Karin
hade tryckt sig in i kakelugnsvrån.
»Stig in! Ni söker Karin Petterson, hon är här.»
Varsamt klef han fram öfver tröskeln och häftade för en
sekund en hjälpsökande blick pä föreståndarinnan, men så fälldes
ögonlocken tungt öfver de stora, granna ögonen.
Det var en karl på ungefär tjugusex år, begåfvad med detta
slags skönhet som fått benämning pigtjusning. Om ej hela
hållningen uttryckt fruktan och ångest, skulle man väntat att få
se de röda, mjuka läpparne skiljas till ett godmodigt skämt, en
bön om en kyss eller för att tralla en lustig visa.
»Ja, här är jag, du Albin, och jag vet ditt ärende.» Karin
flämtade efter andan. »Och i frökens närvaro skall du höra mitt
beslut: Om du understår dig att bara en endaste minut sätta
din fot i det hem, som jag skaffat Hilda, så kommer både hon
och — och barnet på gatan, så mycket du vet, du.»
Hon närmade sig honom hotande, utom sig och skulle ba
slagit honom i ansiktet, om ej föreståndarinnan ryckt henne
tillbaka. Karlen stod med hängande armar och böjdt hufvud; man
skulle trott, att han ej märkt den skymf, som hotat honom, om
ej en plötslig blekhet gjort hans fylliga kinder knottriga, som
skinnet på en plockad gås.
Fröken Sunddal tyckte, att den välfödde karlen hade någon
likhet med en sådan fågel, där han stod lätt vaggande och
trampande på mattbiten vid dörren.
»Låt honom då få tala ett ord, Karin! Du kan då ej sidår
skrifva lag för Hilda. Ni ville ju tala med Karin om henne?»
vände sig fröken Sunddal till karlen.
»Tala! Han skulle få stå här och fördärfva oss alla med
sin falska tunga och sina gudsbarnsögon 1 Nej då! Du vet, hor
du har det, och så länge jag kan röra arm och hand, akall da
inte komma när Hilda. Gör du ett försök därtill, så vet do, hvad
jag sagt dig och henne! Och så marsch ut, dagdrifvareN
Efter en skygg, hjälpsökande blick på fröken Sunddal, som
hastigt yände bort ansiktet, drog karlen sig baklänges ut och gick
med tysta steg, nästan på tåspetsarne genom korridoren.
»Hvad är han, Karin?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
