Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Barnet! Nej, barnet år mitt!» brusade Karin upp.
»Ditt! Ja, som mormor». I sin grymma, egoistiska lycka
kysste Hilda hftnryckt Karins smårynkiga hftnder och tjocka,
röda fingrar. »Lilla, lilla mor!»
Vid denna benämning, som Karin nu fick för första gången,
fattades hon af en plötslig vämjelse för sitt forna förhållande till
den unge mannen. Det föreföll henne, som om hon genom
okyskhetssynd för alltid stängt sig vägen till en omätlig lycka,
som nu kunde varit hennes: Hilda, barnet och han — hennes
svärson –
Med ett våldsamt ryck slet hon sina händer ur Hildas,
ville skynda ur rummet, vacklade och famlade med händerna
efter stöd, fick tag i sin matmor, som skyndat fram och satte
henne ned i en låg hvilstol.
Och så kom gråten, icke våldsamt med skrik och
snyft-ningar, utan i tysta, strida tårar. Men den gråtande kvinnan
tyckte, att i världen fanns ingen flod så stark och strid, att den
kunde skölja bort allt det stygga, som hon ställt emellan sig
och — de tre andra.
Hilda trodde, det Karin grät öfver att nödgas afstå frän
sin unge man. Och hon skyndade att sända honom ett bud att
komma genast, innan Karin återtog sitt gifna löfte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
