Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med det namnet betecknas visst ett t&mligen långsträckt
område; men ¿n rinner verkligen fram just vid foten af kallen.»
»Då väntar jag. dig nere vid åbrädden på någon torr
plats. Skogsstigen finner jag lätt på egen band; här är ju ej
det minsta villsamt Farväl så länge, min gosse! Jag skall
ha kaffet färdigt åt dig. — Hur sa du? — Jo visst, jag har
spritlampa och allt tillbehör i korgen.»
Hon ropade detta åt sonen, som redan sprungit ut på
tufvorna för att gräfva upp en kärrväxt, och med ännu en
tillvinkad och besvarad hälsning gingo de åt hvar sitt håll för
att snart sammanträffa vid åbrädden.
Alex höll dock ögonen på modem för att se, om hon verk*
ligen fann skogsstigen, och efter en stund såg han henne
emellan de glest stående björkarae och rönname vid
skogs-bryn et; hon hade funnit vägen.
»Det var nog bara den här lilla kaffejuntan på två man
hand, som lockade ut mamma», mumlade Alex med ett förnöjdt
leende. »Hon är liksom blyg för att visa, huru mycket hon
håller af mig.» Han stod en stund och ansträngde sig för att
kunna urskilja hennes gestalt; därefter började han åter sin
undersökning af kärrmarkens flora.
Fru Elm gick med raska steg genom skogen tvärs öfver
den sakta uppstigande höjden.
Ansträngningen upplifvade henne, och stor naturvän son»
hon var, tjustes hon af den milda stämningen i skogen, af fågel«
kvittret och af solljusets dallrande strimmor öfver örter och
blommor.
»Det har nog bara varit en förklädd önskan att få komma
ut i fria naturen med Alex», smålog hon, »men så mycket större
glädje då öfver maningen.»
Hon stannade, såg sig omkring med glada blickar och
fortsatte därpå vägen, då och då ropande ett smekord åt någon
klättrande ekorre eller någon igelkott, som på sina korta ben
lunkade emellan buskarne. Vägen förföll henne ha varit allt för
kort, när hon stod på kullens andra sluttning och såg ån glittra
fram nedanför skogsbrynet.
Fru Elm var så upptagen af tanken på tillberedelserna
för »elfvakaffet», att hon glömde, hur hon, drifven af en inre
maning, beslutat sig för att gå ensam till Åvik, och nu sökte
hon ifrigt efter en passande plats för den tillämnade rasten«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
