Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jätten hade dragit af sig järnhandskarne och satt stum vid
stenspiseln, där en gryta af guld hängde på silfverkrok öfver elden,
men mormor Cimbris märkte, att allt hvad som behöfdes fanns
till hands för henne, och snart kunde hon lägga det raraste lilla
gossebarn på moderns arm.
Else log då och såg så lycksalig ut, sa’ mormor, men jätten
for upp, när stensalen genljöd af barnskrik; sådant var han ej
van vid och kunde ej tåla slikt olåt, tecknade han.
Därpå böjde han sig ned vid spiseln, tog en näfve torra,
gula löf, stoppade dem i en läderpung och räckte den åt mormor
Cimbris. Hon tyckte det vara skral betalning, men tog emot den,
glad att få behålla lif och frihet, ty nu band åter Jätten hennes
händer, knöt bindeln för hennes ögon, förde henne ut ur berget,
lyfte henne upp på hästen, och i susande fart bar det åter genom
luften, tills gångaren sänkte sig ned framför hennes dörr och hon
med lösta häoder lyftes ned på marken.
Då hon åter trädde in i sin stuga, stod ljuset ännu och brann;
det var knappt mer än till hälften förtärdt, sa’ mormor Cimbris,
fastän där var minst en timmes körväg till Stenshufvud, men
rid ten i luften hade ju gått som en ljungeld.
När hon så sansat sig och fått kapotten af sig, skulle hon
tömma skinnpungen i askan, men då befanns det, att de vissnade
löfven voro hvita silfverspecier.
Mor Karin gick fram till sin klädkista, öppnade dess kullriga
lock, på hvilket två kransar af tulpaner och pingstliljor voro
målade, och ur kistans »lädicka» tog hon upp en svarfvad rund
ask, af det slag som kallas »boddrick». Med en viss högtidlig
min afskrufvade hon boddrickens lock, plockade upp ett
bernstens-hjårta samt ett par spännen af silfverfiligram med röda och gröna
stenar, och under dessa smycken låg en silfverspecie med Gustaf
III:s bild. Det var sista resten af den skatt, som mormor Cimbris
erhållit af jätten i Stenshufvud.»
»Är mor Karna säker på, att detta hände, sedan dåvarande
unge grefven öfvertagit fädernegodset?»
vKära människan, måtte väl det! Mormor Cimbris kunde
också säga året och månaden, fast hon ej mindes årtalet; men det
skedde samma höst, vid slaktetiden, som grefven, den första veckan
i adventet, firade sitt stora bröllop med en af drottningens
förnämsta hoffröknar. Det var en ståt, som ej lätt faller i glömska.»
»H—m!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
