Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna nyårsafton t&nde fru Gudrun ej upp ljus; det
döende årets vintermörker omslöt den ensamma i hennes
fruktansvärda kamp mot lifsångestens svartalfver.
En gråtuDg dager silade sig in genom fönstret; det var
nyårets morgongryning. Ännu en timme under overksamhet och
kval, så skulle den grå dagen vara så långt framskriden, att fru
Gudrun kunde börja sitt flyttningsbestyr. Under ångest och
flämtande bön klädde hon sig. »Herre, ur djupet ropar jag till
dig! — Styrk och hjälp! O, allsmåktige fader!» bröt det fram
öfver läppar, skälfvande af undertryckt gråt. Men ännu låg
midvintersmörkret öfver jorden och öfver jordbarnets
kämpande ande.
Skogskammaren — som ägaren kallat den — låg åt öster.
Fru Gudrun bade företrädesvis begagnat den som blomsterrum,
en torftig bild af vinterträdgården i hennes forna hem, men som
hon dock älskat varmare, än hon älskat de dyrbara orcbideerna
och kamelierna i herresätets växthus. I hennes nuvarande
vinterträdgård fanns en stor kaktus med breda bladskifvor och
hvassa törnen; den växten hade under hennes själs
midvinters-mörker bl i f vi t henne ett slags symbol af hennes lefnadsstig, både
af den tillryggalagda våglängden och den, som ännu låg
framför henne. Hon hade sett, att knoppar börjat svälla i bladvecken,
men hon sade sig själf, att där behöfdes sol, mycket sol, för att
de knopparne skulle vecklas ut till blommor. I blekgrå
vinterdagar och nattsvart mörker skulle knopparne, under deras
sträf-van till lifsmognad, en tid suga den tröga lifssaften ur den
half-sofvande växten; därpå skulle de köttiga, korta blomskaften börja
gulna, de små knopparnes klara purpur skulle få en blå
skift-ning, tills de sedan, en efter en, skulle, likt droppar af
halfstel-nadt hjärtblcd, falla från sitt utpinade fäste. Denna lifskamp
ville hon ej hafva för ögonen, därför hade hon flyttat växten in
i ekogskammaren och dolt den innanför bland geranierna och
törnrosorna, som där stodo i vinterhvila och sällan behöfde
tillsyn. Kammaren hade hon hållit stängd; endast under nätterna
öppnades dörren för att släppa in något af arbetsrummets värme.
Hon hade nu ej råd att elda mer än i detta rum; skulle
nyåret komma med frost och bister köld, måste växterna dö. —
Kanske vore detta också lyckligast för dem.–
Det föreföll henne, som om hon stigit öfver tröskeln till
ett likrum, när hon nu befann sig där inne bland de slumrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
