Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Inte än!» utbrast hon. »Nä, sä bringar jag eder det nu.
Som godtgörelse för det affärssvek han öfvat mot fru Gudrun
och hennes make, har han till eder och edra arfvingar
testamenterat egendomen Liljevik. På dödsbädden rördes ändtligen hans
samvete; han var en —»
»Svårt frestad man», afbröt fru Gudrun, hårdt kramande
sin gamle väns hand. »Vi människor synda äfven mot vår
nästa genom för stor efterlåtenhet och slapp godtrogenhet, och
i ödmjuk glädje emottager jag den bortgångnea gåfva. Nu, nu
behöfver jag icke längre vara allena och skild från mina kära!
Liljevik tarfvar en ung fö valtare och en ung husfru. Mina barn,
mina barn! Herren tillstadde ej, att jag skulle blifva eder en börda,
nu skola vi tillsammans bo och arbeta på mitt gamla kära
Liljevik, den minsta, men fagraste af alla de gårdar som ägdes af
mina förfäder», hviskade hon, och i de orden låg en jublande
lofsång till Honom, som sänder hjälp och ljus, når nöden år störst
och lifvets mörker trycker som hårdast.
När nyårssolen sjönk bakom västanmoln, sutto två åldriga
kvinnor hand i hand vid brasan i Olof Nilssons storstuga; det
var mor Hanna och fru Gudrun, som i sakta hviskningar bytte
tankar om människolifvets midvintersmörker och nyårssol samt
om stundande dagars verksamhet för sig själfva och för en
ungdom, som efter dem skulle upptaga lifvets strider.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
