Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Klockan går mot två; om vi skola besöka Lingekan, år
det hög tid, att vi gå. Senare på eftermiddagen tar hon sig
kanske ett par tårar i kaffet», säger hon.
»Det plär visst följa med yrket.»
»Det tar allt på en månniskas krafter. — Men för all del,
jag vill ingenting ha sagt om Lingskan, utan all£ godt!» tillägger
hon med ängslig brådska.
»Det år lätt att förstå, mor Nils Lars. Gå vi nu då?»
»Ja-a, men hvad ska vi ta till ärende? Det är inte rådligt
ens för en långväga främling att söka narra Lingskan. — Jaså,
tillkännagifva, att ni förstår en del af hennes konst — hm!
— Blanda bara inte in mig% för all deli»
En del af vägen går genom två potatisfält, öfver hvilkas
giftgröna yta violetta och gulhvita blomklasar hänga slappa, som
om de plågades af lifsleda öfver att dragas med en obeaktad
fägring. Knippen af Marie sänghalm välla ut öfver dikeskanterna
i gula, orediga massor, som om de underjordiske där solade sitt
guld och med detsamma höllo spelbank på den gröna renen. I
vild fruktan för att biifva indragen och kvåfd i de gyllene
hö-garne klänger sig åkervindan kring vägvårdans styfva stänglar
och hånger sina skära klockor invid hennes blekblå stjärnor.
Bockskägget, som står på stadig fot djupast nere i diket,
sträcker sig upp i jämnhöjd med renfanan och breder beskyddande
sina hvita, mjuka blomklasar emellan dennas förgyllda
uniformsknappar och de underjordiskes skatter; dofter af mandel,
katt-mynta och klöfver samt ammoniak från en trädesåker står som
en ånga och faller med hettan och solskenet öfver
nämndemanskans blottade hufvud.
»Vi få torka», anmärker hon och famlar med handen efter
sin hufvudduk, som ligger likt en nedslagen suflett på hennes
rygg. »Lukas vallar sina får», fortsätter hon, pekande med ett
par fingrar mot trädesåkern, öfver h vilken luften står så het och
dallrande, att åkerns bruna jordklimpar tycka9 springa i vild
skräck åt alla håll. »Synvilla med Lukases får, ju?» spörjer hon
tankspridd och tillägger, utan att afvakta svar: »Här finnes
mycket, som är besynnerligt. Somliga människor känna till mer
än andra, och det är klokast att ej förarga dem. Där bor
Lingekan — mor Ling kallas hon.»
Öfver massor af höga, blommande fläderbuskar skymtas en
skorsten och ett stycke af en halmtäckt takås. Mor Lings bostad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
