Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
psalmen under rubriken: När åskan går, och omedvetet intagande
husmoderns säte vid matbordet, börjar mor Nils Lars l&sahögt:
»Herre, dina allmaktsunder möta vår bestörta syn.» Mor Liug
får också rått på psalmen och faller in gållt och ifrigt, som om
hon låste upp någon besvärjelse, och båda höja de rösterna, i
samma mån som åskvädret aftager och drager bort.
Endast föga regn har fallit. Nämndemansmor ftr ifrig att
få lämna huset och dess befästningar bakom sig. Himlen är
åter vorden klarblå, och Skelderviken glittrar ånyo med små vågor
med guldskimmer från den sena eftermiddagssolen, men mor Ling
råder sina gäster att gå strandvägen, där tordönet antages ha
sopat renast för allt ondt, som flugit i luften. Rådet följes utan
gensägelse af dem båda.
Tysta gå de framåt i den djupa, stilla aftonstämning, som
hvilar öfver landskapet; vägen för förbi ett par kojor, hvilka
skuldra mot skuldra stödja hvarandras skröplighet. Från den
ena förstugutrappan ljuder ett starkt sorl af röster, som i tonen
påminner om mor Lings sätt att besvärja tordönet. Det är en
klunga barn, som ännu i vidöppna ögon och på solbrynta kinder
bära spår efter den utståndna skräcken och gråten öfver ovädret.
Från barnaläppar strömma nu floder af ord, i hvilka Asiens berg,
Rysslands floder, kaffebuskens frukter, tredje personen i gudomen
och Syerkerska ätten på ett sinnesförvirrande sätt hvirfla omkring
i ljudvågor, som stundom stiga upp till små fall för att plötsligt
stupa ned i de uppslagna böckerna. Föräldrarne komma ut ur
kojorna för att hälsa och omtala, att det stått dem hårdt att få
de skräckslagna små till att upptaga den afbrutna läxläsningen,
som dock nu, »gudilof, går som ett rinnande vatten.»
Vandringen fortsättes, den främmande grubblar tyst på de
många skiftningarne i öfvertron på »läsningens» magiska kraft,
skiftningar, som breda sig genom hela landet; mor Nils Lars
grubblar öfver de skiftande* scenerna i den lilla julkäringens
mystiska fästning och röjer sina grubblerier genom att med
tummen hastigt peka öfver sin skuldra i riktning mot denna fästning
och halfhögt spörja: »Hvad skall en tro om henne?»
»Hon är, som de flesta andra kvinnor och män af hennes
yrke/ en sammansättning af hälften medvetet bedrägeri och hälften
öfvertro på sin konst, men denna öfvertro är så stark, att den
smittar från sig, biter sig in i själarne och förorsakar
märkvärdiga ting.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
