Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tror hon hette Selma, samt tvä skolgossar från en nä/belägen
stad. Det Ar den ene af desse, som blifvit mitt ideal af en
yngling. Men ftr det ej besynnerligt, att jag fullständigt glömt både
hans och hans yngre brors dop- och tillnamn?»
»Och utseende också?» kaptenen betraktade henne skarpt
och med ett lindrigt drag af misstroende.
»Hvem kan säga, om den bild, som ett tioArigt barn
upptager i minnet, ej blifvit öfvermAlad af fantasien? Mitt ideal har
breda skuldror, Ar tAmligen lång, har ljust, tjockt hår med stark
kruening öfver pannan samt ett bredt ansikte.»
»År detta den äldre brodern?»
»Ja, och jag antager, att han var sjutton eller aderton Ar.
Vi tre, han, Selma och jag, måste hafva varit mycket tillsammans
under denna tid, men däraf har jag, underligt nog, ej några
håg-komster; det är endast afskedsetunden samt hans bref.»
»Vill ni ej fortsätta?» Kapten Lentz såg ifrigt forskande
pä henne.
»Å jo», svarade hon lugnt. »Vi tre stodo vid linfältet, genom
hvilket ett smalt dike gick snörrätt. »Jag reser in till staden
för att åter börja skolgången», sade han. »Ni få inte grAta, jag
skall skrifva till er hvarje dag. Min bror skall lämna er brefven,
men nu skola ni gifva mig det högtidliga löftet att gA hit ut till
linfältet och läsa, hvad jAg skrifvit, och sA skola ni begrafva mina
kärlekebref här bland de blA blommorna; de skola vara vittnen
till vår trogna kArlek, om hvilken världen ej får ha någon aning.
Selma aflade gråtande det begärda löftet och sedan vände
han sig till mig, som låg med ansiktet tryckt mot det höga gräset
pä dikets ren, gripen af en rörelse, hvaraf minnet ännu
genomilar mig med en sällhetsrysning. Han lyfte mig upp i sin famn,
kysste mig och hviskade: »Du lofvar ju att bli trogen?»
»Och ni lofvade honom trohet?»
»Ja, helt viiat, och det af hela mitt varma barnahjärta, som
sved starkt vid afskedet. Selma tog mig i armen och tillsade mig
att vara tyst och lita honom gA till banstationen, ty det var på
högsta tiden, tilläde hon.»
»Och sedan?»
»Sedan kommo brefven, hvilka Selma och jag läste, sittande
på dikesrenen med de blå linblommorna i små vaggande böljor
öfver våra hufvuden, och jag tyckte, att de fina blomsterkalkarne
och orden i hans bref voro så lika hvarandra, och jag fann det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
