Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som han börjar skymta kaptenens båt ute bland böljorna, får
han se en liten mänsklig varelse komma från hafsbrynet
uppför strandsluttningen. -
Först trodde bonden, att det var en vanlig människa, som
lidit skeppsbrott och blifvit spolad i land af vågorna, och när
gestalten kom fram mot gården, talade han den till och såg då,
att det var en liten brun kvinnoskepnad, med svart, drypande
vått hår, bara fötter och en liten sjögrön kjortel. Ännu anade
bonden ej annat, än att det var en skeppsbruten, men när han
märkte, att hon ej kunde tala begripligt människospråk, utan
bara mumlade en hel hop samt ville in genom porten, blef han
först rädd och’ bad henne draga dädan, därifrån hon var kommen.
Han kunde ju ej annat tro, än att det var ett hafsrå, eller
möjligen själfva hafsfrun, som ville taga något af hans barn,
liksom hon en sådan dag, för sju år sedan, tagit kapten
Was-sermans dotter.
Bonden skyndade sig in och tillbommade både portar och
dörrar, men när han från sitt ena fönster fick se, hur hon
fortfor att springa rundt omkring gården och rycka i alla dörrar,
lade han stål i sina fickor, tog en tagelpiska, med hvilken han
slog henne så, att blodet rann. Då knöt hon båda händerna
och lyfte dem med ett skyggt skrik mot l^imlen. I det samma
sänkte sig dimman så, att bonden nätt och jämt kunde skymta,
att den lilla varelsen ilade rakt ner mot hafvet.
Senare på dagen sporde bonden, att kaptenen kommit hem
med en skeppsbruten flicka, som simmande hade uppnått hans
båt, och bonden tänkte sin del, när han hörde detta.
Men ännu underbarare ting spordes kort därefter från
kaptenens gård. Den bruna varelsen hade blifvit införd till
kaptenens döende hustru, och denna hade då igenkänt sin försvunna
dotter, som fadern genom sina böner lyckats befria ur hennes
sjuåriga fångenskap hos hafsfrun.
Samma år dog kaptenens hustru, men Wasserman lefde
ännu många år på Högabergs gård och dottern var jämt hos
honom. Någon riktig människa blef hon aldrig efter sitt långa
vistande hos hafsfrun; aldrig lärde hon åter att tala sitt
modersmål rent och klart, och hälst ville hon, under yngre dagar, ligga
och plaska i hafvet, ty hon kunde naturligtvis simma och dyka
i kapp med fiskarne. Nu är hou urgammal och har undantag
ftf en släkting på mödernet, som köpte Wassermans gård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
