Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Otäcka unge! — Har han redan friat kanske?» >
De logo båda, men modern med tårar i ögonen.
»Var inte rådd, mamma lilla, han kommer nog ej att göra
dig till svärmor!»
Doktor Berg hade en god Tån, som äfven hade glådjeo att
till en viss grad vara förtrogen med fru Vivicas tankar och
känslor, och denne vän omtalade för honom hennes afsky för.
svärmorsskapet. Berg tog detta meddelande som eo vink, att
han ej borde tånka på Gunborg, och så kommo de alla tre i
skärselden.
»Mamma, medgif bara, att du håller mer af honom än af!
alla våra öfriga vänner», uppmanade Gunborg.
»Kan man väl annat? Han är ju af samma metall som vii
Men du får ej låta min tillgifvenhet smitta dig.»
»Du borde ej varit så tillgänglig för smittstoff», log dottern*
t,Således innan jag såg honom?»
»Ja.»
Från den stunden upptog ban Vivicas alla tankar; hon,
eå att såga, älskade honom med dotterns bjärta. Hon visste, att
han gärna skulle utbytt alla intressanta samtal med henne för ea
enda handtryckning af Gunborg, och hon måste ofta med makt
undertrycka sin glödande längtan att få bereda bonom den
lyck-salighet, han så varmt åtrådde. Och då han en gång gaf vika
för sin lidelse och fattade dotterns hand, gick en sållheterysning!
genom moderns ådror.
Skulle de två verkligen för alltid få ega h varan dra? Hon.
lefde åter i kärlekens tjusningsfulla, skiftande vår, där skarpa
dagrar och djupa skuggor jämt draga öfver blomrika ångar och
sakta hviskande skogar i knoppning.
Den arme doktorn förstod henne ej. Han var beredd på
kamp, storm och oväder, och denna vårluft, hvars starka eyre
hotade henne med själfförbrånning, förvirrade och berusade
honom, på samma gång den fyllde honom med onämnbara kval.
En så öppet visad tillgifvenhet kunde omöjligt vara annat än en
erbjuden ersättning för den kärlek, han eftersträfvade. Han blef
tyst, vemodig och filosofisk.
»Skulle vi ha misstagit oss på hans känslor, Gunborg? Det’
vore rysligt!» Och en rysning blekte verkligen bådas kinder;,
solen gömde sig, och hela världen eåg ut som en förgråten okto-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
