Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under de följande varma dagarne presenterade hon sig med
förkärlek liggande på en filtschal under det blommande päronträdet,
och när jag då var på mitt rum, erbjöds mig tillfälle att beskåda
hennes nätta fötter, beklädda med tunna, rosettprydda
guldskinns-skor. I de behandskade händerna höll hon naturligtvis en
roman.
Efter en veckas förlopp mötte jag henne ofta i skogen,
åtföljd af herr Macklund, och jag antog, att den gamle stamgästen
fått i uppdrag att valla den exentriska småstadskoketten, så att
hon icke förirrade sig inom en närbelägen landtbruksskolas
område, och jag tyckte, att denne fyrtioårige dagdrifvare kunde
vara lämplig nog till en sådan vallhjonssyssla.
En dag vid middagsbordet råkade jag högt nämna ett par
ord om parets länga skogsvandringar; fröken Laura blef
pion-röd därvid, Macklund tog på sig en ännu högtidligare min än
vanligt, och fru Anna — vår präktiga värdinna — såg både ond
och . förvånad ut.
Aha, tänkte jag, således ändå en fjärilsdödande eller rättare
förödande geting, denne skenbart så ofarlige ’stamgäst.1
Min vistelse i denna bygd blef långvarigare än jag tänkt,
och jag hade väl bott i det landtliga pensionatet ungefär tre
veckor och satt just en regnig dag inne och språkade med fru
Anna, då Macklund och fröken Laura hand i hand inträdde och
presenterade sig som ett förlofvadt par.
Uppträdandet var beräknadt på att taga fru Anna medelst
öfverraskning och få henne att böja sig för gjord gärning, men
de unga tu hade gjort upp räkningen utan att rätt känna
värdinnan.
Aldrig har jag känt större beundran för en kvinna än för
fru Anna, då hon nu med ett lika lugnt som befallande:
’Macklund, släpp fröken Lauras hand t’ drog flickan till sig och därpå
med en stum åtbörd visade honom på dörren.»
A ter gjorde onkel Karl en paus.
Den unga damen, som från sin halfliggande ställning på
gyllenläderskudden först hade satt sig upp och med händerna
knäppta kring knäna suttit fullständigt orörlig, reste sig nu upp,
stack sina smala, hvita fingrar under skuldrornas draperi och
spände ut tyllspetsarne till ett par psykevingar.
»Nå, herr professor, hur gick det sedan,» frågade hon
nervöst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
