Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
otåligt. »Jag afskyr den så kallade välgörenheten och tänker
ej befatta mig med densamma. Det du benämner mitt
lifs-program, är helt enkelt: Kättvisa mot en hvar, böflighet mot
alla; intet känslopjunk af något slag. — Jag är lyckligtvis ingen
känslomänniska, så jag svårligen kan komma att lida af — hur
heter det? — falska vänners trolöshet, emedan jag ej känner
behof af vänskap.»
»Tack för programmet! Men tror du ej, att vi få öka på
stegen, eljest frysa vi kanske fast i all denna kyla», svarade Ulla
med en lätt darrning på rösten. »Usch, h vilka drifvor!»
»Å, de äro präktiga, liksom vinterkölden. Där är fred*
hvila i ett sådant här landskap nu —. Något af befästning, som
inger trygghet.»
»Härliga befästningar, som smälta och rinna bort för solens
strålar! Skall detta vara symbol för ditt lifsprogram, min bästa
Ingeborg, så–»
»Så ser Ulla von Zenk redan i andanom den strålande
solguden komma med sitt eldspann till Norrbydal,» inföll Ingeborg
gäckande. »Borde han inte hälst komma redan i kväll? Det hör
visst tillsammans med den gamla romantiken, att lifsomhvälfvande
tilldragelser helst böra inträffa på julafton, eller hur?»
»Ja, hvem kan veta,» svarade Ulla godmodigt och slog åter
snön af sitt kappbräm.
Så pulsade de vidare genom drifvorna, nu under tystnad.
Ulla var något äldre än Ingeborg och hade känt henne sedan
hennes barndom samt visste orsaken till den förr så glada och
lifliga flickans förändrade sätt och syn på lifvet. Det var ej i
främsta rummet sorgen öfver att se sin första kfirlek gäckad,
som vållat förändringen; det var i stället ett vänskapssvek af
den ränkfulla flicka, som Ingeborg skänkt sitt förtroende och
hvilken begagnade den nittonåriga väninnan till ett slags förkläde,
för att i Ingeborgs sällskap och bakom hennes rygg kunna växla
blickar och kärleksbref. Ingeborg Norrby var då en så godt
som medellös flicka och hade efter sina föräldrars nästan
samtidiga frånfälle fått sitt hem i sin så kallade väninnas familj,
som hade större planer med sin dotter, än att skänka henne
jämte ett par hundra tusen kronor till en civilingeniör
medtvif-velaktiga utsikter i Sverige. Ulla von Zenk mindes så väl, hur
uppsluppen och yr Ingeborg visat sig, efter det väninnans
för-lofning med föremålet för den förras ungdomliga beundran, trots
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
