Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag kommer genast, Ingeborg! Skall bara «e, om jag
kan få iram en af släddynorna», ropade Ulla och försedd med
en sådan samt hästfilten, som hon dragit fram nr drifvan, kom
hon försiktigt nedklifvande till olycksplatsen. Med förenade
krafter lyckades de bringa den sanslöse mannen i ett bättre läge;
förflytta honom uppför branten förmådde de ej, men snart
kommo drängarne från Norrbydal till hjälp. Den okände
resenären hade i fallet fått sitt ena ben afbrutet, och då han blifvit
lagd i den oskadade släden, och hästen vardt befriad från
fångenskapen i den höga drifvan, gick färden sakteliga fram till
Ingeborgs hem.
I kyrkbyn bodde läkegubben Arp; ett bud sändes genast
efter honom och med van hand samt biträdd af Ingeborg,
spjälade och förband han benet. Främlingen hade återfått sansen,
men där blef ej taladt ett ord emellan honom och Ingeborg,
och så fort förbindningen var gjord, skyndade hon ut ur
rummet och lät huspigan, gamla Greta, bära in vin till den sjuke.
Ulla hade under tiden ej nekat sig nöjet att förhöra
skjutspojken; nu kom hon, helt upplifvad af tilldragelserna, in till
Ingeborg och förtäljde, att främlingen kommit söder ifrån med
skjuts från järnvägsstationen samt bytt om häst vid
gästgifvare-gården för att fortsätta färden i riktning mot Vestémäs, dit det
var två hela skjutshåll. Ulla antog, att han hade släkt eller
vänner på Yesternäs och ämnat fira julen hos dem.
»I stället få vi det nöjet», sade Ingeborg med en allt utom
gästfri min.
»Han måste dock i sin olycka känna sig ytterst tacksam för
att ha fått kvarter hos dig», tyckte Ulla.
»Jag afskyr ordet tacksamhet, ty om någon människa
verkligen erfar denna mycket omtalade känsla, är hon antingen
sin-nesslö eller en slafnatur,» bröt Ingeborg ut. »Kanske den här
människan är endera delen; därför vill jag be dig, att du, som
husets värdinna, tager emot de obligata tacksamhetsfraserna.
Det gör ju främlingen detsamma, hvilken af oss två det är, som
eger Norrbydal.»
Ulla brast i skratt. »Hvilken af oss två är det nu, som är
angripen af din förkättrade julaftons-romantik?»
»Ja, icke är det jag, ty det ligger mig bara på sinnet att
bli befriad från en obehaglig plikt, som jag vill lägga på dina
skuldror, Ulla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
