Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARDEGILLE - Esbern Nillesson ook hans fruntimmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rev upp den gamla historien om Maija, då var det lika galet
Det syntes ju klart vid höstgillet, att han ännu tänkte på tösen,
ock det inte sä litet ändå, efter som han inte skammade sig för
att tala om bur väl det varit med dem under barndomen. Han
kunde gott hitta på att ta hänne i huset, ock det vore ändå
inte det värsta som kunde hända.
Men innan släkten hunnit vända sig varken hit eller dit,
hade Esbern tagit Marja till hushållerska. Det sas, att hon
blivit gammal ock att bon helt säkert mist sitt långa, granna
hår, för hon syntes aldrig barhuvad, varken ute eller inne. Ock
hännes gamla tycke för Esbern var nog rent förbi, för hon
talade aldrig av fri vilja till honom, utan bara skötte sig själv
ock sina sysslor. Hon hade flyttat till honom för att vara
närmare sin sjuka mor, sas det.
Så gick där ett år, ock där gick’ två. Esbern fick höra
många pikar för det han hade detta fruntimmer i huset; men
bara ingen knyste ett ord om hännes hedersamma kalakter,
svarade han inte. Men vid den tiden hade länsmannen en
skrivare, som just var en liten spyfluga ock kunde aldrig låta
Esbern vara i fred, sen han fått reda på att där i ungdomen
varit något emellan honom ock Marja.
En dag på tredje året är där begravning efter en rik man
i byn. Där är denne lille skrivaren med, blir sned i hättan på
eftermiddagen ock börjar igän att gå an med Esbern, om han
inte skall hålla bröllop med sitt fruntimmer. »Vad gör det att
hon är skallig?» säger den lille bjäbben; »du kan ju ställa om,’
att bon inte behöver bära brudkrona på sin hedersdag.»
Esbern svarar inte ett muck, men han går stillsamt fram
till skrivaren, griper honom mitt om livet, som om det varit en
rågnek, lägger höntingen under sin vänstra arm ock klämmer
till, så han bängde liksom i en krampa.
— Sprattla inte, ditt lilla kryp! säger Esbern saktmodigt ock
kånkar så av med skrivaren ned till ån. Alla de andra efter
för att se på leken.
— Jag vill gärna be om förlåtelse, pustar den lille
putti-fnasken, när han varsnar vattuet.
— Behövs inte», svarar Esbern, bed bällre en bön, medan
tid är! Säg: Gud som haver barnen kär, se till mig som liten
Ur. Nå, vill han, sprallebytta?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
