Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
anförda anteckningar), vilken visserligen färgas av Josephsons
något väl ömtåliga känslighet men är ägnad att i olika avseenden
belysa den unge Wennerbergs personlighet.1 Han jämför först
Sidner och Wennerberg:
»Det var intressant att vara tillsamman med dem båda gemensamt — de kommo bra öfverens i många stycken: de måste naturligtvis respektera hvarandra. Dock kommo de ej så mycket att
söka hvarandra. Detta var kanske mera Sidners fel, som i detta
fall är serdeles trög med nya bekantskaper — kanske kom ännu
dertill en annan orsak: Sidner så i botten ärlig, kunde ej bortjaga
den tron, att Wennerberg ändå spelade någon rol med sin besynnerlighet. Detta gjorde, att dessa båda personer ej alltid rätt
harmonierade.» Josephson fortsätter, sedan han framhållit, att den
gamle vännen, Sidner, är honom lika så dyrbar nu som förr:
»Äfven den yngre vännen bibehåller sin rätt — nog är der många
kantigheter, som ej kan afnötas, men man får litet emellan glömma,
om man stöter sig litet på dem. Frågan är blott egentligen den, att
min vänskap till dessa båda måste ständigt fortfara ... — Just
emedan denna vänskap är för mig ett behof, fruktar jag ofta, att
den från den andra sidan egentligen, hvad Wennerberg beträffar,
ej är annat än ett erkännande af detta behof från min sida. Ett
sådant behof tror jag ej han sjelf kan ha — han tyckes mig vara
sig sjelf till en stor del nog, och kanske är det just i anledning
deraf han ej fruktar. att med hård hand vidröra andras ömtåligare
sidor. Dock äfven detta behof skall han en gång lära sig finna.
- I allmänhet ser han andra för mycket lämpa sig efter honom alla, som blifvit med honom närmare bekanta, akta honom, värdera
honom, älska honom. Många, som kunde förebrå honom hans
fel, smeka dem och likväl utan att göra detta med afsigt. Det
är verkligen svårt att undvika att smickra hans böjelser. Han
vinner en så till sin fördel, men detta gör äfven, att han aktar för
ringa, om han ibland på andras bekostnad från alla håll tilltvingar
sig uppmärksamhet och gerna nedtystar andra, naturligtvis underlägsna personer. Vill han ega odelad uppmärksamhet, så kan han
det — han har en förunderlig förmåga att klart och öfvertygande
framställa de sanningar han sjelf bekänner och likaledes att slå
blå dunster i ögonen på folk, och många, som visserligen ej vilja
1
Delvis återgiven av S. Taube i a. a. I, sid. 90-92.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
