Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
forte var objektivt starkare. »Men ett musikaliskt forte eller fortissimo beror naturligtvis ej på dess massa och kraft i sig utan på
dess förhållande till och afstånd från pianissimo. Och Dresdnerkapellets pianissimo var äfven för mig lika nytt som dess fortissimo».1
Det är uppenbart, att Wennerberg först riktigt kommer i sitt
esse, då han lyssnar till andliga verk. Då märker man, hur intensivt han njuter och följer med, och han uppehåller sig också mycket
utförligt vid en körkonsert, som han bevistade i Dresden, och som
till stor del upptog kyrkliga kompositioner. — Om en koral av
Johann Walther heter det, att den var av den gamla, fromma, i
vackraste mening enfaldiga musikarten; formen »var ej mycket
friare än hos Ockenheim och mindre omväxlande, än den merendels är hos Josquim>. — Wennerberg är, som man ser, rätt förtrogen
med den gamla, nederländska musiken -; innerligheten och
oskulden i de enahanda harmonierna kändes uppfriskande för
det vid överlastade ackord vanda örat. Ett »Vater unser» av Schiitz
saknade den waltherska koralens okonstlade behag och den mästerliga arkitektoniken i Lottis Kyrie. Av sistnämnda verk njöt Wennerberg i särskilt hög grad; han yttrar därom: »Det var för örat
så skönt, att jag är öfvertygad, att äfven de, som blott på konserter
a la Musard söka näring för sitt musiksinne, skulle haft svårt för
att ej uppmärksamt höra på. Men — hvem bryr sig om Lotti?
när se vi hans namn på våra programmer?»
Vid samma konsert hörde Wennerberg vidare ett Magnificat
av Porpora och sångnummer ur operor av Hasse, Naumann och
Paer. De båda sistnämnda tilltalade honom föga, men i fullkomlig
extas råkar Wennerberg däremot över utförandet av W ebers
Euryanthe-uvertyr: »Bravo åt Reissiger, som anförde så! — Visst
drog sig ett ljuft leende öfver hans förklarade anlete, när de sista
väldiga accorderna af ouverturen klingade.» — På det digra programmet förekom till slut bl. a. matroskören ur Wagners Holländaren. Man torde kunna utgå ifrån, att det nu var första gången
Wennerberg fick stifta bekantskap med någon musik av den store,
1 Denna passus i de i Ny Tidning för Musik publicerade dagboksanteckningarna motsäges eget nog delvis av dagbokscitatet den 5. nov. i Taubes arbete (Il, 26): här heter det, att orkestern, »som af ryktet är så uppburen och
utbasunerad, gjorde inga underverk».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
