Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men en opera av Verdi, Stiffelio, tyckte Wennerberg var vacker
och framhåller »numror af den för ny-italienska operamusiken
egendomliga sentimentalitet, som blott en obillig kan klandra.
Den kan nemligen vara och är äfven ofta af en ren och ädel art».
Rom skänkte naturligtvis det kvantitativt rikaste utbytet ifråga
om musik och trots vissa missräkningar väl också kvalitativt.
Opera och kyrkosång utgöra det väsentliga tillskott, som här tillföres Wennerbergs musikaliska erfarenhet. I Mercadantes Giuramento spelade orkestern slarvigt, skriver han, och beträffande det
vokala konstateras, att det icke är i solot och körerna man får anledning att beundra den italienska sången utan i ensemblepartier
och i recitativer, beroende kanske på att det dramatiska bäst passar
samman med italienska sångsättet, medan det lyriskt innerliga i
arior och cavatinor ligger sångarna norr om Alperna närmare. Bland andra operor, som Wennerberg fick taga del av i Rom, må
anföras Donizettis Maria Padilla, Terzianis Alfredo och Verdis Il
due Foscari. Tydligt är emellertid, att det framför allt är kyrkosången, som intresserar honom.
I denna lade Wennerberg märke till ett utmärkt vackert crescendo
och diminuendo — det var vid en kardinalsbegravning – och till
förmågan hos sångarna att under flera takter i långsamt tempo
alldeles jämnt hålla ut en ton — något, som på den nordiske lyssnaren gjorde ett helt nytt intryck. Sin längtan att få höra påvlig
kapellsång får han tillfredsställd nästan till övermått, ty han säger
i ett brev till J. A. Josephson1 : »Lika mycket som jag i Upsala längtade efter Påflig-Sixtinsk sång, lika mycket trår jag nu efter den
Kongl. Svenska, som dånar i din stad. Tro ej, att jag anser misererena i Kapellet dåliga. Ånej! långt derifrån men det fattas något
för dessa stackars sångare (sotto voce Maestoso!). Det hela har
förlorat egenskapen af att vara Vocal-musik.» Inte desto mindre
ställde påvliga kapellet all den kyrkosång Wennerberg förut hört
i djupaste skugga, dels genom valet av kompositioner, dels genom
utförandet. Man sjöng Palestrina — idealet för Wennerberg inom
den rena kyrkomusiken — Allegri (det berömda Misereret 2 ), Bai
I H. Josephsons ägo; delvis citerat i S. TAUBE, a. a. Il, sid. 132 not.
Beträffande detta verk förvånar sig Wennerberg över den rika utsmyckning,
som överhöljde den enkla harmoniska satsen. Dessa tonprydnader anser W.
vara »beundransvärda men misslyckade yttringar af en för långt drifven tonsymbolik».
1
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
