Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
symptomatiska tendenserna, detta väl icke såsom polemiker utan
just som skapande konstnär.
Denna Wennerbergs konservatism och reaktionära ståndpunkt
voro icke liktydiga med ett negativt beskärmande över den samtida
musikutvecklingen. Det var för honom ej fråga om att blott
stanna kvar vid ungdomstidens försiktigt och begränsat romantiska stil, att med andra ord bli en vanlig efterdröjare. Därvidlag
blev den religiösa, etiska sidan hos honom själv en källa till positiv
utveckling mot den musikaliska stil han som mogen konstnär
varmast hyllade, och som han redan under studenttiden hyste ett
spontant intresse för: den stränga, objektiva andliga tonkonsten.
Onekligen var det en inre sundhet hos Wennerberg, som kom
honom att reagera mot den »moderna» riktningen, och det blandar sig en viss bitterhet i tonen, då han på gamla dagar skriver till
brorsdottern Sara: »Det går fort att åldras inom konsten, men
fortast om man vill vara modern. Tror du ej, att Grieg redan
af de sista förståsigpåarna anses lite ... ?»1 Från sin ungdom
älskade Wennerberg den gamla polyfona nederländska musiken
och dess mästare, t. ex. Okeghem och Josquin de Pres; han
beundrade Palestrina, och bland efterföljande italienare hyste han
kärlek till särskilt Lotti och Marcello; Bach och framför andra
Händel hörde till de konstnärer Wennerberg heller aldrig upphörde att åberopa som förebilder, och naturligtvis stodo honom
den klassiska musikens mästare, särskilt Mozart, nära. — Jag vill
icke försumma att liär återgiva en del karakteristiska uttalanden
av Wennerberg, vilka just kasta en pregnant belysning på hans
ståndpunkt i dessa avseenden.
Vill man att börja med ha ett exempel på hur Wennerberg
reagerar t. o. m. mot den form han tidigare gärna odlat, nämligen
visan, och hur han deciderat tar avstånd från det subjektivtromantiska, behöver man blott läsa följande rader i ett brev från
början av 1899 till Sara Wennerberg 2 : »Du vet, hur jag tycker. Att
skrifva visor med pianoaccompagnement tycker jag icke mycket
om, men ogillar det ej, emedan det är det enda sättet att få lite
1 Brev den 13. mars 1900 (i Sara Wennerberg-Reuters ägo); citerat i Svenska Dagbladet 22. jan. 1922.
2 I Sara Wennerberg-Reuters ägo; publ. i Svenska Dagbladet den 22. jan.
1922; återgivet av S. TAUBE, a. a. 111, sid. 278.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
