Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
kunna sättas främst bland alla tiders. Men andlig och kyrklig,
ehuru hvarandra närastående begrepp, äro ingalunda enahanda;
det förras omfång är betydligt större. Lika ensidigt och orimligt
det derföre skulle vara att vilja sätta Palestrina öfver Bach eller
Händel i andligt-musikaliskt afseende, eller ens jemte en Mozart
eller Beethoven i rent musikaliskt, lika ensidigt och orimligt anser
jag det vara att förneka honom företrädet framför dessa och sednare kompositörer ur kyrkligt-musikalisk synpunkt.» Senare tiders
form finner Wennerberg visserligen kunna vara friare, skönare
och rikare än Palestrinas, men det är »med formen i den Palestrinska kyrkosången som med språket i Bibeln eller Lagboken.
Det är lätt att hitta på ett vackrare och språkrigtigare uttryck för
meningen, men svårligen ett kraftigare och enklare.»1 Wennerberg
håller före, att Palestrina alltjämt kunde och borde uppträda som
reformator i den kyrkliga tonkonsten. »På 1550-talet hade han att
bekämpa en ensidig förståndsrigtning inom den andliga musiken,
på 1850-talet skulle han få att strida mot en lika ensidig känslorigtning inom densamma.» 2 Det är med sann och inre övertygelse
Wennerberg pläderar för denna upphöjda, översinnliga musik;
han finner däri en så underbar kraft, »att det vid vår tids mjuka
och förmedlande modulationer vanda örat tycker den vara ett våld
och anser dess verkan föga vacker». Wennerberg tillägger spetsigt nog: »Det förstås, får man veta att en Ockenheim eller
Palestrina skrifvit så, så tiger man visserligen, men njuter ingalunda. Jag har oft~ varit i tillfälle att märka detta äfven hos
utmärkta musici.» 2
Också i samband med Antonio Lotti gör Wennerberg några
uttalanden, vilka här må anföras såsom synnerligen betecknande
för hans intensiva beundran för den förening av stränghet i satsen
med sångbarhet, som utmärker såväl Händel som den gammalitalienska vokalpolyfonien. Wennerberg skriver efter åhörandet
av Lottis K yrie i Dresden l 85l:
»Den [Kyriet] slutar med en fuga, ej af den lösa sorten, som
sprattlar sig fri i 8:de eller 9:de takten, utan en sträng, allvarlig,
som talar till slut samma språk, om samma sak, ur samma skäl,
till samma mål; ej en sådan, som i all sin formela förträfflighet har
1
2
Ur dagboksanteckningar, pub!. i Ny Tidning för Musik, 1853-1854.
lbid.
7-29208.
/eanson: Gunnar \Vennerberg som musiker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
