Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
Det är verkligen intressant att jämföra uttalanden som dessa
med dem, som några få år senare gjordes av August Söderman
under hans första utomlandsvistelse. Man förstår därvid, i vilken
grad det kan vara motiverat att karakterisera Wennerberg såsom »otidsenlig». Söderman hör den nya musiken med öppna
och mottagliga sinnen och talar i sina brev knappast om någon av
de gamla mästare Wennerberg med liv och själ beundrar, han
påverkas av de nya strömningarna och blir en typisk exponent för
det tidsskede, vari han levde. Wennerberg hade som icke någon
annan svensk tonsättare vid denna tid sina ideal förlagda åt ett
helt annat håll, och han hämtar, då han kommit över studentåren,
näring och impulser för sin musik icke väsentligen ur sin egen
tid utan från det förgångna. Men härvidlag låg det i Wennerbergs
smak icke något uttryck för akademisk torka och improduktivitet, han är i sin genre en lika entusiastisk apostel som exempelvis
Norman, Rubenson och Söderman voro det, då det gällde den
samtida musiken. I själva verket kunna Wennerbergs åsikter i
våra dagar på sätt och vis tillmätas en större aktualitet än under
hans egen tid: ty nutiden med sina antiromantiska, »sakliga»
tendenser står otvivelaktigt den förklassiska tonkonsten betydligt
närmare, än vad 1800-talet gjorde.
Man kan nu fråga sig: då hos Wennerberg under hans mannaålders fulla kraft sinnet för den stränga, religiösa musiken i samband med den psykologiska förskjutningen inom Wennerbergs
personlighet blir do~inerande, i vilken mån förblev då i trots
därav sinnet för det mera romantiskt mjuka, drömmande och stämningsbetonade levande hos honom? Detta senare drag existerade
alltjämt, och det återfinnes i några smärre profana kompositioner.
Det framträder även flerstädes i de andliga verken, framförallt i
det av katolsk stämning och italiensk melos influerade Stabat Mater.
Det är ett icke sällsynt förhållande, att hos utpräglat manliga och
kraftbetonade karaktärer förefinnes en viss sentimentalitet, och så
är även fallet med Wennerberg. I denna sentimentalitet, ehuru
visserligen samhörande med ett pietistiskt känsloliv, bevaras och
utlöses måhända tydligast under tonsättarens senare utvecklingsskede hans inneboende romantiska känsla. Wennerberg är härvid påverkad av Mendelssohn men ännu mer uppenbart av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
