Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
1884 (n:r 13), komponerades 1875; man finner i a. a. (III, sid. 70
-71. not) av S. Taube några rader rörande tillkomsten av stycket:
»När han [Wennerberg] en gång stod och talade med den vackra
fröken Thyselius, frågade mig en nyligen hitflyttad diplomat,
hvem den unge mannen var, som uppvaktade mademoiselle Louise.
Jag fick det nöjet att svara: ’Mais Monsieur, c’est mon pere, le
ministre de l’instruction public!’ — Han hade just det året skrifvit
en duett för kung Oscar och henne. Kungen hade bedt honom
därom, och Wennerberg hade då valt som text en scen ur kungens
öfversättning af ’Cid’ .»
Med ovanstående torde Wennerbergs samtliga fristående duetter
ha blivit anförda. Det skall blott nämnas, att en påtänkt duett
till text av Geibel, som omtalas i brev till Th. Knös den 15. februari
18511, antagligen ej fullbordats. Man läser i brevet: »Det knäpper
i mitt gamla klaver; det längtar efter mig — och nog ville jag hellre
gå till det och skrifva ’Geibelsduetten’. Den blir, så sant jag lefver,
i H-dur!» Därtill komma sex påbörjade duetter, vilka 2 jämte
Hafsjungfrun skulle bilda den förut omnämnda serien Nordens
Myter.
Solosångerna och duetterna erbjuda flera moment av intresse
för den, som vill lära känna tonpoeten Wennerberg. De intaga
icke någon central ställning i hans skapande och bilda icke i den
svenska musikhistorie~ någon viktig insats. Men vi möta i dem
drag och egenskaper — särskilt utmärkande för den yngre Wennerberg — vilka på ett lämpligt sätt orientera oss i dennes musikaliska
stil, vars närmare bestämning och karakteristik blir uppgiften å
de följande sidorna i detta arbete.
Som helhet betraktade äro solosångerna mycket ojämna, vilket
är alldeles naturligt, eftersom de flesta beteckna Wennerbergs
första, delvis ännu omogna lärospån som skapande musiker.
I stort sett stå duetterna redan på ett högre konstnärligt plan.
Flera av visorna äro förvisso utmärkta och omedelbart fängslande, andra åter äro alltför obetydliga för att göra anspråk på
eftervärldens närmare uppmärksamhet. Wennerberg var ju över
1
2
Återgivet av S. TAUBE, a. a. I, sid. 288 ff. (i S. Taubes ägo).
Se längre fram.
8-29208.
]eanson: Gunnar Wennerberg som musiker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
