Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
där blott en enkel basstämma, som åtföljer sången, Ett ackompanjemang, som i sin enkla tvåstämmighet förefaller rätt betydelselöst, är — för att välja ur högen — pianostämman i Min wår,
och inte heller, då beledsagningen göres figurativt rikare, är den
alltid ägnad att understryka det väsentliga i dikten (t. ex. det relativt svåra ackompanjemanget till Farväl). A andra sidan finnas
dock sånger, i vilka just ackompanjemanget på ett lyckligt och
artistiskt träffande sätt griper den egentliga grundstämningen och
tolkar densamma. Den trotsiga kraften i Jätten, där melodien
unisont stödes av de tunga oktavgångarna i basen och tonen h
ovanför envist upprepas, framhäves illusoriskt av beledsagningen.
I Gretchen am Spinnrade har ackompanjemanget en tydlig målerisk funktion: i den mycket enkla figurationen i 9/8-takt hör man
spinnrockens surrande under en elegisk d-mollmelodi. I ackompanjemangsmotivet i den dystra, folkligt balladartade Carl den
femtes Sang i Liigkisten förnimmer man både den hemska klockklangen och vaggandet till dödssömnen.
De sånger, i vilka pianostämman kanske är mest framträdande,
äro Strömkarlen, som ju också har lämpat sig för utgivande i form
av pianostycke, och Kaiser Barbarossa. Ackompanjemanget är i
båda av utpräglat illustrerande karaktär. I den senare tränger det
fram i verkligt djärv, suggestiv synkopering; i den förra fortlöper
det hela tiden i livlig figuration i 16-delar och 32-delar. Strömkarlen sitter i natten på en sten mitt i forsen och spelar:
Allegro ma non troppo.
liten!], den skall Mamma vist också tycka mest om. — Så är <ler en ’gammalmodig visa’ som han kallar den, skrifven liksom orden i Gustaviansk anda [Skalden]. — Den tror Gunnar ej ’den unga tiden’ skall förstå sig på, men Troili,
han fattade den på det rätta sättet, så Gunnar fick sjunga och sjunga om den,
minst 20 gånger, och på slutet stämde alltid Troili in med full hals, så det blef
en sådan klang genom hela huset. Och så kommo de öfverens om, att Presidenten
Westerstrand skulle tycka bäst om den visan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
