Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 37
svärmande ynglingaskarans skald som Gunnar Wennerberg. Jag
kan ännu på gamla dagar känna, hvad jag kände på 1850-talet, då
jag med första tenoren Jonas Widen, den oupphunne rösttjusaren,
och någon af de goda basar vi då hade fick stämma upp någon af
dessa favoritsånger.»
Ett annat vittnesbörd om den popularitet och tjuskraft Wennerbergs serenadtrior ägde vid ifrågavarande tid, ger J. A~ Josephson, som i Ny Tidning för Musik (n:r 1 & 2, 1853) ägnar dem
en ingående recension av i stort sett mycket berömmande art.
Han erinrar om att var och en, som i Uppsala hört serenaderna föredragas under tysta vår- eller vinternätter av goda sångare, skall
medgiva, att han därvid haft en njutning »af ganska egen hänförande art», ty serenaderna besitta så mycken skönhet och tjuskraft, känsla och omedvetenhet, diktarkonst och »en af tonernas
lif bestrålad själ».
Den av serenaderna, som nådde den största uppskattningen,
var säkert Darrande ton; C. R. Nyblom kallar den »praktsången,
som börjar med hexameter ... och slutar i form af en antik körstrof, men båda klingande af en fullt romantisk berusning ...»
Josephson betecknar den som en dyrbar pärla i serien av Wennerbergs kompositioner och som ett stycke av oskattbart värde.
Ett dylikt översvallande beröm förmår naturligtvis icke hålla stånd
inför en nykter och objektiv kritisk blick: det är här alls icke fråga
om något i värde oskattbart stycke, utan om en inspirerad och vacker
liten sång, som ingalunda har någonting märkligt hos sig men tolkad av sköna röster icke förfelar att fängsla åhöraren. Den besjunger i skälvande, poetiska tonfall den älskade, till vars läger den
darrande tonen når fram i nattens frid. Själva anslaget förråder
en smula Weber-artade tonfall:
Dar — ran — de
ton -
hur etc.
!’I.)
u
~–+ ~
,t~::~
-&-l=t–~~lt"q=-. . . :-I’
I
I.
E_’l:
P=-~–s–1
_Ji
IL-~~-
Dar — ran — de
I
ton, ur mitt bröst, hur lyck
t;i !;I t;i t;i
- Jig du, som f:l.r
I
:f ~
"Fr’
1’=3
E±__-=+=:3
fa — ra
Till Wennerbergs mest senterade serenadtrior höra också »Ack
säg mig, hvar är dm> och »Minns du den gången». Den förra var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
