Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föring och ramla sedan på med fria mellanspel och ett par imitationer — och det förstås, kan vara rätt vackert, när det gäller piano,
der så mycket klingande otyg bedrifves. — - — Jag tror det tog
slut med förmågan att skrifva en saftig fuga, när Hände! och Bach
<logo. Sällan får man se modärna sådana, som ej skramla som
benrangel.»
Det är uppenbart, att Wennerberg — säkerligen i medveten
anknytning till Händel — förlägger tyngdpunkten i oratorierna
till körer och ensembler. Men man kan ställa sig frågan, om
tonsättaren i sin tydliga strävan till motivisk enhetlighet tillräckligt kommer tillrätta med en dramatisk situationsskildring, som
kräver mer eller mindre, skarpt accentuerade kontrastverkningar
och vill tvinga den musikaliska fantasien utöver snävare gränsområden. Gluntarne visar oss dock, att Wennerberg kunde vara
levande nog i sättet att framställa scener och situationer av mera
buffa-artad beskaffenhet. Det skall emellertid icke nekas, att
Werinerberg i oratorierna vid vissa ställen ej tagit nog vara på
möjligheterna till dramatisk omväxling. Man kan studera t. ex.
tjänstekvinnornas och Petrus’ trio i Jesu dom (n:r 9); den fortlöper i ett utan några som helst motsatsverkningar. Här kunde
man väntat sig, att komponisten mera åskådliggjort scenen mellan
Petrus och kvinnorna och sökt giva särskild karaktär åt å ena sidan
kvinnornas beskyllningar och å andra sidan Petrus’ nekande.
Intet därav är dock till finnandes: Wennerberg har tydligen blott
velat tolka stämningens iver och hetsighet i ett enda drag.
Det länder dock Wennerbergs oratorieverk till fördel, att komponistens sinne för enkla linjer och ’förnämlig objektivitet i förening med en klok anspråkslöshet medför en naturlig begränsning
till den stil, som Wen.nerbergs ingivelser och tekniska förmåga
tilläto honom att behärska och konstnärligt gestalta. Detta är
givetvis långt att föredraga framför en påklädnad av pretentiösa
dramatiska effekter, som kunde verkat schablonmässiga och teatraliska, då de ej framgått ur en tillräckligt stark och intensiv dramatisk
intuition och fantasirikedom. Inom den ram konstnären rör sig
har han dock lyckats skänka ett i sammanhang med den övriga
musiken verkningsfullt dramatiskt liv åt flera nummer, varvid den
strama monotematiken åsidosättes. Mindre märks detta i Jesu
födelse, som ju till hela sin karaktär är ett i ljusa, idylliskt blida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
