Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rafael väl begagnats: den uppskjutande dörren i väggen till höger
som givit anledning till anbringandet av ett kort balustradverk i
tavlan, vilket blir för perspektivet en stödje- och utgångspunkt. Vid
den samma står en hänvisande (pekande) figur, som i den främre
gruppen till vänster motsvaras av en sig vändande ynglingagestalt,
också han pekande: dessa äro de “ledande“ figurerna i främre planet,
“stödjepelare och vilopunkter“. En liknande roll ha ett par stående
äldre personer på ömse sidor i det bortre planet. De främre gruppernas
figurer äro mera genremässigt uppfattade, man har också här
gissat på porträttframställningar, t. ex. den skallige gubben bakom
den pekande ynglingen, som man kallat “Bramante“ (en beundrad
teckning därtill i Louvre). I de inre grupperna ser man också ypperliga
draperifigurer i växlande och sammansatta ställningar med motsvarigheter
eller motsatser i bildens ena och andra halvdel. Närmast
altaret sitta de fyra stora kyrkofäderna; bland dem tilldrar sig särskilt
Augustinus uppmärksamheten: han dikterar inspirerat om “Guds
samhälle“ för en nedanför sittande skrivare. Den vördige påven
därbredvid anses vara Sixtus IV, Julius II:s onkel. Där bakom ser
man den lägerkrönte Dante samt — märkligt nog — Savonarolas
skarpa drag. Munken i hörnet längst till vänster skall åter vara Fra
Angelico.
Till helheten och sammanhållningen har färggivningen i hög grad
bidragit, på samma gång som den framhävt motsatserna. (Numera
är tyvärr denna helhetsverkan betänkligt rubbad genom övermålningar,
såsom ovan antytts; vissa figurer äro för mörka, andra ha blivit för
grella och skarpa i tonen — särskilt i blå färg — och falla därigenom
alldeles ur den koloristiska ensemblen.) Redan samtiden beundrade
Rafaels förmåga av helhetston, “sfumato“, liksom hans konst att genom
färg, ljus och skugga ge modellering och “relief“. De markerade
“ledande“ gestalterna framträda i huvudfärgerna gyllengult och strålande
blått; så de ovan påpekade två figurerna i det nedre partiets
främre grupper samt de stående huvudfigurerna i de borte grupperna;
så dominerar ock i det övre partiet Gud Faders blåa mantel mot
glorians gyllenfärg (E. Waldmann). Kring dessa grundfärger gruppera
sig en rikedom av andra färger efter huvudlinjer, uttryck och stämningar,
med mörkare och tyngre toner i det nedre partiets kompakta
massor samt ljusare, lättare i det övre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
