Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De två vestgötarnes första vandring i Skåne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
låna hus öfver natten på ett ställe der en kärring var död
och stod lik i samma rum som knallarne skulle ligga. I
samma kammare stod der äfven ett baktråg med jäsande
deg, och då knallen legat en stund, gick degen högt öfver
tråget, så en klick föll på golfvet.
”Hör du, kamrat, hur kärringen slog sin ena labb i
golfvet”, hviskade den ene knallen. — ”Ja, låt henne slå”,
svarade kamraten. Efter en stund föll der åter en degklick.
”Nu slog kärringen den andra labben i golfvet! Kamrat,
hvad ska vi göra?” — ”Vi ska läsa: Vår Gud är oss en
väldig borg!” — ”Ja, han må vara så väldig han vill, så ränner
jag!” — Knallen upp och ur kammaren, kamraten efter, men
dörren flög igen, så en flik af den sistes skjorta satt fast.
”Släpp min skjorta, kärring, eller skär jag fliken af!” skrek
han, och då det ej hjelpte gjorde han som han sagt och kom
så lös och in till folk.
Följande morgon vandrade de vidare och kommo förbi
en väderkvarn. ”Hvad är det, kamrat?” — ”Det är nog det
heliga korset, det få vi falla på knii för och tillbedja”,
svarade kamraten. De gjorde så; den ene lade sig midt under
vingen, kvarnen sattes i gång och knallen fick sig en orre,
så han flög långt bort åt marken. ”Det var, gu’ pina dö, den
första gång jag till bedit korset, och det skall bli den sista!”
sade han då han fick igen sitt vett.
Om Söndagen kommo de att gå förbi en kyrka, just
som det ringde till gudstjenst. ”Nu kan du gå in, kamrat,
och höra hvad presten säger, så skall jag bli utanför och
passa båda våra påsar”, sade den ene. Den andre gick, och
då predikan var slut och han kom ut, sporde kamraten:
”Hvad sa’ presten, du?” ”Jo, han sa’, att mörksens furste
var bunden med starka jernkedjor.” ”Det var roligt att höra,
kamrat, ty då kunna vi, bäst vi vilja, handla med falska
varor!” — Nästa Söndag kommo de förbi en annan kyrka,
och då var det den andre knallens tur att gå in och höra
hvad presten sade, medan kamraten vaktade varupåsame.
”Nå, du, hvad sade presten i dag?” — ”Vi kunde kommit
rakt till Heklefjell, kamrat; du sade i Söndags, att presten
sagt, att Hin var bunden med starka jernkedjor, men nu hörde
jag af presten sjelf, att Hin går omkring som ett rytande
lejon.” — ”Ja, så är han, gu’ pina dö, kommen lös under
veckan!” svarade kamraten.
Så gingo de vidare och kommo till en galge, der snaran
hängde tom och dinglade. ”Det är en gunga, du”, sade den
ene knallen. ”Då gunga vi hvarandra. Häng du dig upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
