Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Lindorm och Kung Trana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem från tranehamnarne. Om morgonen i soluppgången
väcktes hon af samma susande i luften, som lion hört
kvällen förut; det var prinsar ne, som flögo bort för att lefva
hela dagen som tranor.
Då skyndade drottningen sig att börja sitt arbete. Hon
plockade ängsdun i många dagar, men det var en lycka att
der blef lika mycket kvar på ängen, hur mycket hon än tog.
Om nätterna gömde hon sig väl på slottet, och hon aktade
sig noga att både tala och gråta. Prinsarne sågo hvar kväll,
att någon ätit af deras mat och att den yngste ej hade sin
hufvudkudde, men de visste ej om de derför kunde hoppas
att bli lösta ur förtrollningen.
Så gick det lång ticl, men ändtligen hade drottningen
sitt arbete så nära färdigt, att hon sydde på den siste ärmen
till den tredja skjortan, och då kände hon sig sä lycklig, att
en glädjetår föll ned på ärmlinningen.
Då solen höll på att gå ner tog drottningen de tre
skjortorna och gick att ställa sig i slottsporten. När hon stått
der en lång stund och väntat hörde hon hur det susade i
luften, och just som tranorna, den ena efter den andra, fiogo
fram till porten, höll hon skjortorna framför dem, och straxt
stodo der tre de allra vackraste prinsar. Men den yngste af
dem hade fått skjortan, på hvars linning glädjetåren fallit,
och han fick på sitt lillfinger en fogelklo i stället för nagel,
eljes voro de alla tre välskapade män.
Nu blef der en glädje i bottet och hela landet öfver
prinsarnes räddning. De blefvo nu alla tre konungar efter
sin far, och då en tid förgått friade den yngste, som kallades
kung Trana, till drottningen, och de gifte sig med hvarandra.
Under tiden hade kung Lindorm kommit hem till sitt
land och sitt slott, men der fann han ej stor trefnad, ty han
tänkte jemt på drottningen, som en gång hade räddat honom
och som han höll kär ännu, till trots för det tal gamla
drott-„ ningen förde om henne.
Till förströelse för sina sorgsna tankar drog konungen
med sitt hoffolk ofta ut på jagt, och en dag red han så långt
in i villande skogen, att han kom nära kung Tranas slott.
På den stora gröna planen sprang den lille prinsen och lekte,
men då han fick höra klangen af jagthorn inne i skogen,
skyndade han sig att se efter, hvad det månde vara; och hur
han sprang, kom han dit der hans far, kung Lindorm, med
sitt jagtfölje höll måltid. Då kungen fick se gossen, fattade
han till honom ett underligt behag och sporde honom, livar
han hade sitt hem. Den lille prinsen svarade, att han bodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
