Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Non mihi sit laudi, quod eram velut alter Apelles,
Sed quod lucra tuis omnia, Christe, dabam.“
Sid. 167. Pasquino — ty så var hans namn.
Pasquino var en skräddare eller, såsom också
sägs, en skoflickare, som lefde i Roma i början af
sextonde århundradet. Då man i grannskapet af hans
bod uppgräfde en gammal stod och på den samma
upphängde åtskilliga satirer, nidvisor och kungörelser
i Pasquinos stil, erhöll stoden efter skräddarens död
hans namn, hvarur sedan härledts ordet pasqvill.
173. — vid Quadrifrons.
Namnet är uppkommet af de fyra fasader, som
denna Jansbåge, den enda qvarstående af de
fordom månge, visar, och som var en egendomlighet
för dem alla.
Sid. 173. Storvuxna Lapas dibarn, arma
sofvande själar i Areslemmar.
Dessa uttryck, liksom det ofvan förekommande
“vestalens afkomma“, ha naturligtvis sin grund i
den kända berättelsen om Romafolkets ursprung.
Romulus och Remus, säger nemligen sagan, voro
söner af konung Numitors dotter, som blifvit invigd till
vestal, och Mars (Ares). Då de på sin farbroders
befallning blifvit utsatta för att dödas af vilddjuren, kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
