Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fatta, huru äfven ett vågadt skämt kan göras icke
blott oförargligt, utan rent af älskvärdt.
Men nu måtte det visst blifva Bell man ssång, ty
jag ser, hur de flytta sina stolar kring det stora
bordet. På en af dessa, något skild från de öfriga, sätter
sig bredbent och med händerna på de runda knäna
en öfverfrodig Ju venal med ett lycksaligt skimmer
öfver sina rodnande trumpetarkinder. Med böjlig, men
föga fyllig stämma och med stark brytning på
gotländska börjar han
“Snart är jag ryckt ur tidens sköte“ ...
Man är nästan färdig att med ett leende fråga: hvem
är det han härmar? — då man snart hejdas af den
förvånande tydlighet i deklamationen och den sympatiska
klang i sången, hvilka oemotståndligt draga
uppmärksamheten till sig. Hela föredraget påminner om
ljudet från en mandolin — fint, genomträngande och
dock smekande. Man lyssnar och vill höra mer. När
han slutat och hör ropen på ett extranummer, stöter
han fram ett kort och belåtet skratt, ropar "skäl,
gubbar!" till sina grannar och begynner så
‘‘Mollberg satt i paulun“,
hvarvid han framställer denne så omornad och
genomruskig, att han sjelf ser ut som vore han
“Full med fjäder och dun“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
