Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brandsprutorna fördes ut, men vatten fanns
inte, ty efter sommarens starka hetta stodo
brunnarna uttorkade; intet pumpverk fanns vid
kanalen och hästarna voro ute på bete. Genom att
man måse försöka släcka på olika håll,
splittrades krafterna och inom mycket kort tid hade
branden fått en sådan utbredning att alla
släckningsförsök visade sig fåfänga och vanmäktiga,
det var inte möjligt att bli herrar över elden. I
de trånga gatorna rådde en fruktansvärd hetta,
det blev omöjligt att mer komma fram mellan de
brinnande husen och dessutom måste envar
skynda till sitt hem för att ännu om möjligt
rädda, vad som räddas kunde. Elden fick
sålunda ohejdat rasa.
I det längsta försökte man skydda kyrkan, men
då stormen förde gnistor och bränder över till
kyrkans spåntak, fattade även detta snart eld och
antände det inre av byggnaden. Utanför stående
personer hade hört, huru stormen spelade i
orgelpiporna ett gripande miserere över den allmänna
förödelsen och förintelsen. När slutligen även
tornet fattade eld och förstördes, var treslaget det
sista, som tornuret hördes slå.
Då elden alltmer hotande grep omkring sig,
hade invånarna sökt rädda sina tillhörigheter
genom att föra dem till en utanför östra tullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
