- Project Runeberg -  Framåt. Berättelse /
205

(1894) [MARC] Author: Helena Westermarck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stolthet visade brefven, som »unga fröknarna»
fortfarande skrefvo till henne. Ilon var icke
stolt öfver det hon gjort, men öfver det hon
sett ute i världen, ty det var mycket det för »en
sådan som hon».

Marta brukade ofta språka med gumman.
Martas tankar rörde sig så ofta kring ett och
samma ämne, att hon äfven talade därom, då
tillfälle gafs.

»Har Amalia någon gång varit kär?» frågade
Marta en afton.

Den gamla såg upp med en humoristisk
blinkning i ögonvrån, som hon brukade, när hon
fann något lustigt, medan dragen bibehöllo sitt
vanliga allvarliga och bestämda uttryck.

»Så fröken talar; en gammal gumma som
jagl»

»Amalia har väl inte alltid varit gammal
heller ?»

»Nej, men det är så länge sedan jag var
ung, att jag knappt mera kommer ihåg den
tiden.»

»Prat, sådant minnes man nog hela lifvet
igenom.»

»Så tror man i ungdomen.» Alla rynkor i
det gamla ansiktet tycktes ha gömt det leende,
som småningom kröp fram. När gumman var
vid godt lynne, tog hon allting humoristiskt.

»Ja, i ungdomen,» fortsatte hon med ett litet
gnäggande, som föreställde skratt, »då tror en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:34:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/whframat/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free