Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väg, han kände ensamhetens tröstlösa melankoli,
dess stumma fasa. Då vände han sig om och
varsnade likasom svarta punkter där borta. Det
var människor, som kommo efter. De finnas
alltid, som komma efter, om någon går förut.
Det fysiska och det andliga lifvet stodo i
denna bräckliga kropp i så nära samband med
hvarandra, att Arvid ovillkorligen steg upp och
gick fram till fönstret, likasom för att skåda
fortsättningen af sin syn.
Där utanför var en liten trädgård.
Obetydlig och inklämd mellan höga hus och en grå
mur, hade dock äfven den blifvit berörd af
vårens kyss och flätade nu ett konstfullt
nätverk af grönt i alla färger med tunga klasar af
syren- och gulhvita akasiablommor.
Aftonrod-naden, som silade sig in genom grönskan, kastade
ett flammande sken öfver Arvids ädelt formade
ansikte. Det hade ett upphöjdt lugn. Han
visste att han skulle förbli ensam. John var
borta, äfven Marta skulle gå sin egen väg. När
han sett henne för sista gången böja sig ned
och kyssa den dödes panna, hade han förstått
att hon icke kunde älska mera än en gång.
Men där borta, där hemma funnos de ringa, de
bortglömda, de okunniga, han skulle med dem
spana efter den nya tidens lösen. Han skulle
icke svika, ty hvad betyda personliga önskningar,
förhoppningar, lidelser eller sorger mot lifvets
mäktiga, omutliga kraf. — —
Framåt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
