Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anletsdragen alldagliga, men de stora, mörkblå
ögonen, som lidelsefullt uttrykte tungsint smärta
men också kunde lysa som två strålande
stjärnor, när någon liten glädje bragte omväxling i
det enformiga hvardagsarbetet, de voro vackra.
Och likaså händerna, hvilkas utsökt fina form
var ett arf inom den gamla adliga familjen; allt
det hårda arbete, alla de låga sysslor, som
fattigdomen tvungit dessa vackra händer att utföra,
hade icke kunnat beröfva dem deras medfödda
rasmärke.
Men denna mörka, stormiga höstafton
darrade dessa vackra, flitiga händer liksom under
invårkan af någon själens aningsfulla ångest.
Medan fröken Henriette som vanligt dukade
tebordet, stötte hon glas och koppar mot
hvarandra, skramlade med knifvar och gafflar och
släpte af förskräckelse en tallrik i golfvet, när
plötsligt där utifrån hördes ett slag på
fönsterrutan. Om en stund hördes åter ett slag — då
föll ett tefat ned och gick klingande i bitar.
Fröken Henriette hade skyndat till fönstret och, i
det hon med båda händerna skuggade för
ögonen, ångestfullt spanat ut i den stormfylda
natten för att se, om icke därute stod någon ensam
vandrare, som frusen och otålig sökte en fristad.
Men hon kunde icke upptäcka någon* Och den
gamle majoren svor på att där var ingen, han
hade ingenting hört, fruntimmer voro bara så
för-bannadt pjåkiga och ängsliga, „nervpåsar“ voro de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
