Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Genom målarinnans ord smög sig
ensamhetskänslans melankoliska underström. Riddaren
— som man väntade på — var den stolte och
rike, som skulle slå purpurkappan om den fattiga
flickan och rida med henne till gästabud och
sorgfritt öfverflöd. Gitarren knäpte: hur
sorgligt var det icke att stå ensam och fattig! —
Gitarren knäpte: hur härlig var icke rikedomen!
— Gitarren knäpte en hel liten melodi om röda
rosor, glödande vin och ystert konstnärslif.
Men Marusja log. Där hon satt i sin färgrika
dräkt, med sitt svarta hår, som krusade sig efter
regnet, och sina stora, strålande ögon, var hon
själf äfventyrets prinsessa. Egde hon icke allt
hvad de andra talade om? Riddare och
sven-ner hade städse legat för hennes fötter. Och
hon hade genom att välja en, gjort honom till
den lyckligaste bland dödliga. För henne, den
glödande söderns barn, var kärleken ett med
lifvet, och icke förstod hon att det behöfdes så
många ord härför. — Kunde någon veta, huru
kärleken kom och gick?
De talande hade glömt att fröken Henriette,
som dukade kaffebordet, fans i rummet, ty kunna
väl gamla ögon se lifvets härlighet, mäktar ett
gammalt hjärta bevara känslans glöd? Plötsligt
hörde de till sin häpnad den gamla damen, som
stod vänd mot fönstret med blicken utåt hafvet,
såsom hade hon i fjärran skådat något vackert,
halfhögt yttra: „Hm, hm, man kan älska en och
förbli honom trogen“. — Hon var icke medveten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
