Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon en djup lättnadens suck. Hennes ben värkte
af hela morgonens springande upp och ned för
trapporna med allt det som „unga frun“
be-höfde, när hon klädde sig. Nu hade hon
ändt-ligen seglat af till folkfesten med assessorn, och
Mina själf var på väg upp till byn för att följa
med folket därifrån till festen, medan „gamla
fröken“ stannade hemma som husvakt.
Mina böjde sig då och då ned efter ett
grässtrå, som hon tuggade och spottade ut igen,
i det hon tänkte på huru folket begynt tala om
unga frun och assessorn. Hvar eftermiddag, som
Gud gaf, voro ju de två ute och seglade
tillsamman. Att han icke hade ögon eller öron för
någon annan ån „unga frun“, det kunde hvar
människa se, utom „gamla fröken“, som var liksom
förhexad. Det var också något hemlighetsfullt,
nästan hemskt med „unga frun“; när hon stod
och kammade sitt långa hår, som gick ända ned
till kjolfållen, liknade hon huldran i skogen. En
gång hade Mina till och med i smyg försökt se,
om hon var ihålig bak, när hon icke hade
kläd-ningen på. Hennes stora, svarta ögon kunde
riktigt spruta gnistor af vrede. Och visste någon,
om hon ens riktigt var en kristen människa?
Löjtnanten hade hängt upp en liten gyllene bild
i en vrå och, innan han reste, sagt till Mina, att
där alltid måste finnas olja i lampan, som brann
framför bilden natt och dag. Där korsade stg
„unga frun“ och gjorde tecken, så att man kunde
blifva hemsk till mods bara af att se på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
