Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
säga. Men han grep fröken Henriettes hand, i
det han oupphörligt pekade ut mot Stenöm. Hon,
som mer än en gång talat ett vänligt ord till
gubben, förstod strax att han bragte bud om en
olycka. Och hon visste att det gälde Mathias.
„Gud vare oss nådig, nu har det skett“!
skrek hon och skyndade ned till båten.
Hon märkte icke att hafsvinden trängde
genom hennes tunna klädning, att den strök kall
öfver det bara, grå hufvudet, hon såg icke att
vågorna växte och den usla farkosten blef till
hälften fyld med vatten. Hon kände endast att hon
än en gång förlorat det hon höll kärast i
världen. Den förkrympta, vanskapliga varelsen med
det fåniga ansiktet, som drog sig till
vedervärdiga grimaser under de fåfänga försöken att
förtälja om olyckan, var färjemannen, som förde
henne ut mot död och förintelse.
Han rodde henne till klippan, där den
ståtliga herren störtat ned, når han kommit springande
från andra sidan af ön. Hår väntade hon tåligt
hela den månljusa natten, tils lotsarna, som
kommit ut till hjälp, fått upp den drunknade. Och
när dagen grydde och alla försök att kalla den
döde till lif varit fruktlösa, spred den uppgående
solen sitt sken öfver den lilla nedböjda kvinnan,
som satt med det älskade barnets kalla, bleka
hufvud i sitt knä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
