Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
misstänkligare. Ryktet att „gamla fröken“ nog
kände till flere hemliga konster ån skrifkonsten,
fick allt större spridning och vann ytterligare
bekräftelse genom Mina, som numera blifvit bofast
i byn. Ty Mina kunde icke under saktmod och
tystnad bära den skymf, som vederfarits henne.
När „gamla fröken“, efter det olyckan skedde,
icke mera ville hafva något med människorna att
skaffa; när hon jagade bort barnen, som kommo
med bok i hand; när hon stängde sin dörr
liksom sitt hjärta för allt lefvande, skulle Mina
bakom den slutna dörren lära sig ärbarhet och goda
seder. Men den gamla hade glömt att ungt blod
är hett, att kvällens mörker år lockande, att
språnget från fönstret till marken icke är högre än att
det lätt kan vågas, och att unga tankar icke nå
längre än till stundens fröjder. „Den som går
får blifva“, hade den gamla sagt, når Mina
återvände, och så slog hon dörren igen för den sista,
som klappade därpå.
Nu var fröken Henriette ensam. Hon ville
hafva intet gemensamt med människorna och
lif-vet. Människorna hade endast gjort henne ondt.
Alla som hon älskat, hade förintats eller svikit.
Hon skulle aldrig älska någon mer, ty kärleken
medförde endast kval och synd. Lifvet hade
bjudit henne endast möda och sorg. Det låg för
henne som ett omätligt mörker, meningslöst och
utan innehåll. Hvad skulle hon med det?
Men det stora, mäktiga lifvet eger en
bunds-förvandt, som sviker sist af alla. Det är hoppet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
