Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att den var någon annan ån den gamla. Dock
var den ny, ty dår lyste ett nytt ljus, och allt
be-nåmdes dår med ett nytt namn.
Det gafs numera knappast något tvifvel om
att Vigströmskan var enka. Den sista, som bragte
bud om Vigström, var en af fiskarena från de
yttersta skären. Vid stormens utbrott hade han
sett en båt, som han trott vara Vigströms, jaga
utåt hafvet och sedan plötsligt försvinna — huru,
det visste sagesmannen icke, men antog att den
seglat omkull, ehuru stormens våldsamhet
hindrat honom att göra några försök till undsättning.
Fröken Henriette såg brordottern böja sig
under olyckan med folkets stora, resignerade lugn.
Men hon antog det icke mera såsom förr vara
endast känslolös likgiltighet, hon såg att under denna
resignation äfven kunde gömma sig kamp och
strid. När den sjuka under nattens tysta timmar
trodde alla insomnade, hörde fröken Henriette
henne snyftande och ångestfull bedja om kraft att
bära den tunga bördan. Under dagens lopp hörde
hon henne ofta tala om mannen och huru de två
haft det tillsamman.
Där fans icke ett spår af erotik i
allmogekvinnans enkla framställning af detta lif, hvars
dagar alla liknat hvarandra, såsom det ena af
trädets löf är likt det andra. Vigström och hon
hade vuxit upp tillsamman i byn. När hon blef
sjutton och han tjugu år, voro de öfverens att
gifta sig med hvarandra; det hade fallit sig så
med den saken att den varit liksom förutbestämd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
