Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oss bönder. Hade en inte hönsen att vrida
nacken af, när där kommer främmande, så
skulle en bli rent vriden själf. Och det ska
vara en bra utsvulten sladdermaska, som en
inte kan täppa munnen på med hönsfrikassé
eller hönsfrikadeller, hälst om en smugglar in
lite kalfkött eller fläskhare i dem.
— Ja, men bra nedriga kunna de vara
— mente klockarefrun — närde sätta den
vränga sidan till. När de smyga sig in i det
finaste rummet och ta’ den broderade kudden på
resårsoffan till värpeplats eller när de på
vårkanten gå och kika efter om trädgård sfrö na
ä* lagom djupt sådda.
— Värst är det ändå, — sa* den nya
barnmorskan, — att de kunna slita de ömmaste
hjärteband och skilja två människor åt för
hela lifvet. Kunna de inte? Jo, tro mig —
jag har försökt det.
Alla glodde stort och hur det var, kom
historien framkrypandes.
— Mattis och jag hade växt upp ihop
och när jag var en aderton, nitton år och
han hade exercerat beväring, blef det bra med
oss. Vi voro så fasligt förlibta i hvarann, så
mor sa’ en kunde bli halfsjuk af att se på det.
Vi lapade kaffe ur samma kopp, kysstes bak
hvarenda dörr och sutto samman nere på
åhällorna sommarkvällarna och sjöngo visor, så att
det “ballade** efter det oppe i klinten. Nog
är så*nt tokigt: om en tös är aldrig så rar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
